Disharmoniskt hastverk

Beyoncés nya skiva är en besvikelse

B’day (soul)

Hafsigt.

Det är det absolut första intrycket som ”B’day” ger.

Beyoncé verkar ha slängt ihop sitt andra soloalbum i de små andrum som uppstått mellan skapandet av hennes inte helt lyckade klädlinje House of Dereon och inspelningen av filmen ”Dreamgirls” (som är baserad på historien om 1960-talets motsvarighet till Destiny’s Child: The Supremes).

Det andra jag reagerar på är att Beyoncé aldrig har sjungit så ansträngt som här. Hon ligger hela tiden på gränsen till skärande disharmoni.

Hennes förra skiva, ”Crazy in love”, bröt ny r’n’b-mark och var en monumental succé. Efter den insåg alla att Destiny’s Child var historia – och Beyoncé den självklara solostjärnan.

Men med ”B’day” i handen ter inte det sig lika självklart längre.

De låtar pojkvännen Jay-Z gästar på är – tillsammans med skivans näst sista spår, den dämpade vintagesoulballaden ”Resentment” – behållningen på ”B’day”.

Efter knappt femtio minuter med Beyoncés nya gälla stämma längtar jag efter att de andra Destiny’s Child-medlemmarna, Michelle och Kelly, ska komma in och stabilisera det i grunden habila popsoulmaterialet.

Bästa spår: ”Resentment”.

Jonna Sima