Kul men jämntjockt

Håkan Steen

Sahara Hotnights kör covers

Sparks (rock)

Sahara Hotnights har utsökt musiksmak. Det har jag vetat sedan Maria Andersson gjorde en fantastisk version av Nick Lowes ”Heart of the city” på Hultsfredsfestivalens tjugoårsjubileum och hela bandet senare följde upp med en lika delikat tolkning av The Saints ”Grain of sand”.

Nu gör de ett helt album med covers och poängterar detta ytterligare.

De gräver fram låtar av alla från Steve Miller Band och Suzi Quatro till Janet Jackson och gamla metalbandet Pentagram.

De gör fin ballad av det alldeles för bortglömda amerikanska powerpopbandet Redd Kross alldeles för bortglömda 90-talspärla ”Mess around”, med gympingrockaren Andrew WK – av alla! – som gäst.

Och de får mig att upptäcka både det nyazeeländska 80-talsbandet Birdy och den amerikanske låtskrivaren Cass McCombs.

Låtvalen är roliga rakt över. Det är väl bland annat så som en coverskiva ska fungera, den ska inspirera till vidare upptäckter, lite som en bra musiktidning eller spellista i Spotify.

Bandet lyckas tveklöst göra låtarna till sina. Skivan skulle nästan kunna passera som ett vanligt Sahara-album.

Och det är någonstans där som det blir en smula komplicerat.

För ambitionen med att göra Sahara-rock av den här ganska spretiga sångkollektionen har säkert varit att lyfta fram nya sidor hos musiken. Men i stället har vissa låtar stöpts i så likartade formar att det lätt låter lite?... bekvämt, jämntjockt, whatever. Det borde rimligen ha gått att krama fram mer spänning ur ett så här inspirerat grundmaterial.

För att vara en skiva som vill berätta varifrån bandet som gjort den kommer känns ”Sparks” oväntat opersonlig.

Bästa spår: ”Mess around”.