Drottningen är här

Christina Aguilera ger en färgsprakande föreställning

Back to basics (pop)

De bästa soulsångerskorna, de som når allra närmast, brukar vara så sköra att de gör sönder innan första refrängen.

Christina Aguilera tillhör inte den kategorin. Att vara subtil är inte hennes business. Det enda som brukar gå sönder när hon öppnar munnen är glas och porslin.

Därför passar det storslagna anslaget på dubbelalbumet ”Back to basics” henne perfekt. Aguilera sjunger och uppträder som en osannolik blandning av seriefiguren Jessica Rabbit och en svart gospelkör.

Tankarna går oväntat nog till Rolling Stones och The Clash. ”Back to basics” är MTV-generationens svar på albumen ”Exile on Main Street” och ”London calling”.

På papperet är skivorna kusiner. Utgångspunkten är en storögd fascination för amerikansk blues, soul, gospel och film. Men till skillnad från Keith Richards eller Joe Strummer koncentrerar Christina Aguilera sig främst på att hylla divorna som prydde filmaffischer och skivomslag mellan 1920 och 1940.

Första skivan innehåller i princip olika varianter på Beyoncés hit ”Crazy in love”.

Andra innehåller den stora behållningen. Det är en färgsprakande föreställning med musikaldramatik, spektakulära ballader, jazz och gammalmodiga sexmetaforer:

”Stoppa lite glasyr på min kaka, din elake pojke.”

”Back to basics” är en omfattande och bombastisk skiva. Och 22 låtar är minst sju för mycket.

Men i kombinationen pop, hiphop och hanky panky är Christina Aguilera årets drottning.

Bästa spår: ”Mercy on me”.

Markus Larsson