Lisa Nilssons brasseskiva – ett sömnpiller
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-04
”Hotel Vermont 609” är tam, lagom, grå, trist och pretentiös
Hotel Vermont 609 (pop)
Det är dags att hämta kudden och ställa väckarklockan igen.
Risken att somna innan skivan tar slut är – precis som under Bo Kasper Orkesters senaste album ”Hund” – förbluffande stor. Och det beror inte på att musiken saknar ambitioner.
Låtarna har, med ett undantag, brasilianskt medborgarskap. De är skrivna av brasilianska artister och musiker. Och genom att ge låtarna nya och svenska texter försöker Lisa Nilsson – likt Evert Taube och Håkan Hellström före henne – flytta Rio de Janeiro lite närmare Sverige.
Sånt väcker givetvis stora förväntningar. Man fantiserar om musik som brinner av farliga begär, gråter sentimentala tårar, svänger som en rondell och har ett stort, bultande corázon.
Men av Lisa Nilssons passionerade förhållande till Brasilien märks nästan ingenting. ”Hotel Vermont 609” är tam, lagom, grå, trist och pretentiös.
Lisa Nilsson är en mycket begåvad artist och sångerska. Men det var länge sen som hennes namn prydde ett minnesvärt album som inte smälte in i mängden.
För efter sista låten på ”Hotel Vermont 609” sitter man bara där.
Med en likgiltig min.
Bästa spår: ”Allt du ville vara”.
Markus Larsson