Bikter utan skyddsnät

Peter LeMarc sjunger högt från sin dagbok

PETER LEMARC

Sjutton sånger. LeMarc sjunger LeMarc

(pop)

Jag stänger dörren och rycker ut telefonjacket.

Innan jag stoppar in skivan i cd-spelaren funderar jag också på att dra för gardinerna.

Jag städar undan allt som stör av en anledning. Kanske en sorts respekt. Samma sorts respekt som man visar en gammal barndomsvän när han eller hon knackar på och vill prata bort kvällen och natten och sova över på soffan.

Peter LeMarcs musik påminner alltid om sittningarna då en nära vän blir ett livsnödvändigt bollplank för alla tankar, erfarenheter, minnen, rädslor och hemliga känslor som man inte törs uttrycka eller förklara för någon annan.

Ända sedan LeMarc spelade in sitt vita album 1987 har relationen mellan låtarna och publiken varit lika privat. De centrala textraderna i ”Mellan dig och mig” – ”Jag är lika sårbar som du, lika desperat som du” – är inte bara en sanning. Det är ett löfte, ett förtroende.

Vilket kan vara en förklaring till Peter LeMarcs scenskräck. Alla klarar inte av att bikta sig inför främmande människor. Alla kan inte sjunga högt från sin dagbok.

Jag blir dock inte förvånad om LeMarc fortsätter att göra enstaka småspelningar inför slutna sällskap. Inte efter ”Sjutton sånger”. Skyddsnäten är borta. Det har aldrig varit lättare för lyssnaren att kommunicera med musikens hjärta:

Rösten. Texterna. Melodierna.

Albumet består av tolv nyinspelade låtar plockade från LeMarcs studioalbum, från 1986 och framåt. Plus fem spår som andra artister har spelat in eller som aldrig har getts ut över huvud taget.

Peter LeMarcs främsta ambition med att renovera sina gamla original är att göra sig av med 80-talsproduktionen.

Här är påläggen, synthmattorna och allt tidstypiskt fett – det som, enligt LeMarc själv, ibland fick musiken att låta som Tysklands blixtinvasion av Polen – ersatta av akustiska gitarrer, kyrkorglar, stråkensembler, valthorn... Produktionen på årets hittills främsta coveralbum uppträder hela tiden i blått motljus.

Vemodet i ”Vägen (låter oss längta)” träffar ännu hårdare när dess episka format tappar sitt THX-ljud. ”Håll om mig!” blir en lågmäld lo-fi-blues. ”Sättet”, som LeMarc skrev till Anna-Lotta Larsson 1998, kunde ha varit en svartvit evergreen från New York. Man kan nästan höra hur höstlöven rasslar fram mellan träden i Central Park.

Och om Peter LeMarc fötts i New Jersey hade balladen ”Evelina” redan varit en romantisk blockbuster i Hollywood.

Här sjunger han samtliga verser, endast kompad av ett piano och en cello.

Det är sagan om den vackraste kvinnan som gått i regn utan skor.

En av Sveriges bästa kärleksfilmer.

Markus Larsson