Bredare Boys fegar inte ur

Håkan Steen

Junior Boys får klassiskt byggd synthpop att kännas helt ny

helskärm

Begone dull care (pop)

På två fina album, ”Last exit” från 2004 och framför allt tre år gamla ”So this is goodbye”, har Junior Boys lyckats få klassiskt byggd synthpop att kännas helt ny.

Duon från den lilla staden Hamilton i kanadensiska Ontario utgår från Depeche Mode, Gary Numan och andra som på 80-talet gjorde elektronisk musik till något för hitlistorna utan att för den skull göra avkall på sina konstnärliga ambitioner.

Men Jeremy Greenspan och Matt Didemus har betydligt vidare referensramar än så. Även om de vet var de bottnar och tydligt låter oss höra det hade deras sprakande, bloppande pop aldrig låtit som den gör, och aldrig upplevts så levande och relevant, om inte även åtskilliga mängder ofta ganska smal techno, house och hiphop passerat genom duons hörlurar.

Men Junior Boys tittar även bakåt. På förra albumet var ett av de mest tongivande spåren den briljant utförda Frank Sinatra-covern ”When no one cares”. Med sin oändligt ensamma stämning satte den tonen för hela skivan, inte minst genom att fraser från låten dök upp i flera av duons egna texter.

Allt det där gjorde ”So this is goodbye” till 2006 års allra bästa skiva i min värld, och allt det där tar de med sig till ”Begone dull care”.

Albumtiteln är densamma som på en kortfilm från 1949 av den skotsk-kanadensiske animatören Norman McLaren, som bildsätter musik av jazzpianisten Oscar Peterson och hans trio.

McLaren var en minimalist som gärna gjorde sina animationer genom att rita direkt på filmen eller göra repor i den.

Jeremy Greenspan säger sig vara djupt influerad av McLaren och logiskt nog är det här Junior Boys hittills mest återhållna och sparsmakade album.

Samtidigt är det, åtminstone i långa stycken, deras mest direkta och hittiga. Det händer rentav flera gånger att jag tänker på Eric Gadd.

Ja, faktiskt. En låt som utmärkta singeln ”Hazel”, där Greenspan vill vara soft soulcrooner, skulle smälta in klockrent på någon av Vallentuna-sångarens mer elektrofunkorienterade skivor.

Det är på intet sätt kritik, om någon ängslig indiemänniska till äventyrs skulle få för sig det. Tvärtom.

Om Junior Boys lyckas med något på den här skivan är det att, precis som Eric Gadd när han är som bäst, göra egentligen ganska obskyr och nördig musik tillgänglig och bred utan att för den skull fega ur och släta ut.

Det är något av det svåraste som finns. Men det är också så som all riktigt relevant popmusik alltid har fungerat.