Söker smärta mitt i glädjen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-03
Men när Maia Hirasawa bjuder in till fest blir det bara lyckopop
VÄXJÖ. Mörka texter till ljusa melodier har det blivit stor pop av förr, otaliga gånger.
Maia Hirasawa har rätt sorts intentioner och når ofta långt. Men kanske aldrig riktigt ända fram.
Popmusik blir ofta bäst när den dansar för att hålla tårarna borta. Det är i kontrasten det händer, när rytmen kokar och melodin jublar är det när texten skvätter salt i såren som låten verkligen öppnar sig och bränner till.
Lyssna på ”The tears of a clown” med Smokey Robinson & The Miracles, eller egentligen nästan vilken soulstänkare som helst. Eller något valfritt av Håkan Hellström. Smärtan mitt i glädjen, kittet som håller låten kvar i verkligheten när den vill virvla upp i skyn, är det som gör musiken större än livet självt.
Då kommer hon åt
Maia Hirasawa söker också efter det där. Innan hon spelar sin pianocover av The Arks ”The worrying kind”, pausnumret i fjolårets Melodifestival som blev hennes biljett till den breda publiken, säger hon:
– Jag visste inte vad den här låten handlade om när jag gjorde den men tyckte den var ganska bra. När jag hörde att det var en låt om panikångest blev den ännu bättre.
Även hennes egna låtar trivs bäst när de får deala med gnisslande relationer, ensamhet, uppbrott och tvivel, och när hon sänker tempot på sin välskrivna och elegant arrangerade musik kommer hon ofta åt något som känns lika klarsynt personligt som det vi brukar höra hos kompisen Annika Norlin.
Min favorit i kväll är nya albumets ”I will sing for you”, en ballad om romantiken i att hålla upp håret åt någon som spyr på fyllan.
Det bränner inte till
Men 28-åringen från Sollentuna vill gärna bjuda in till fest också, och när hon stompar igång sina sex välekiperade musiker i djungeldundrande nummer med ystra trumpeter och Beatles-pianon lyckas hon inte alltid hålla kvar vemodet i sångerna.
Det blir förbehållslös lyckopop som aldrig riktigt bränner till utan mest bara känns ... trevlig.