Browne är så lååååångt tillbakalutad
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-05
Jackson Browne
Vissa låtar är bara så förbannat bra.
Man skulle kunna skriva minst fyra recensioner om var och en av dem.
Jag tänker på ”Fountain of sorrow”, som kan vara västkustrockens allra sorgligaste kärleksbrev. Jag tänker på ”Late for the sky”, vars domedagsstämning gav den en plats i Martin Scorseses film ”Taxi driver”. Jag tänker på ”For everyman”, ”Take it easy”, ”The pretender”, ”Running on empty”...
Jackson Browne och hans band – fyra män som gärna håller instrumenten nära armhålan och två körtjejer – gör som vanligt en oklanderlig version av den sistnämnda låten mot slutet. Likt Brownes figursydda lugg har ”The pretender” inte åldrats en sekund sen 1976.
Problemet är att världens mest sofistikerade folktrubadur ramar in sina största mästerverk med alldeles för många bagateller från senaste albumet ”Time the conqueror”. Han har också en högst tveksam fäbless för kritivit charterreggae.
Tid för promenad
Under den tre timmar långa konserten, inklusive paus, blir därför stämningen ibland så tillbakalutad att man lätt skulle kunna ta en 20 minuter lång bensträckare runt kvarteret.
Utan att missa nåt.
I de stunderna känns det som att titta på en tom hängmatta som vajar i vinden.