En plågad själ

DMX gör hiphop i ton med det mollstämda världsläget

The year of the dog... again (hiphop)

Hittills har DMX album (fem stycken) gått direkt in på den amerikanska försäljningslistans förstaplats. Jag har alltid tyckt att han är för gapig i min smak. Liksom en hiphopens svar på jobbig metal. Det är också i rockgenren man hittar hans like. För ingen annan rockstjärna än Pete Doherty kan ha åkt fast för mer tabubelagda brott än DMX: djurplågeri, fortkörning samt innehav av crackpipor och kokain.

Nu har rapparen fått en egen dokusåpa på amerikanska tv-kanalen BET: ”DMX: Soul of a man”.

Och hans själ, den är sannerligen plågad. Lite på samma sätt som inom hårdrocksgenren romantiserar DMX den själsliga agonin och domedagstankarna.

Man kan nästan se framför sig hur små stackare skär sig i armarna med ”Goodbye” och ”Life be my song” från ”The year of the dog” i bakgrunden.

Ruff Ryders-produktionerna är inte längre pukor och trumpeter, utan mer i ton med det nuvarande mollstämda världsläget.

Ännu en gång har DMX gjort för bra låtar för att man bara ska kunna skaka av sig honom av obehag.

Bästa spår: ”Lord give me a sign”.

Jonna Sima