Jag har tagit ut bomullen ut bh:n
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-07
Föräldrafritt. Lättklädda. Gardiner som täckte för panoramafönstren.
Vi dansade till ”Erotica” och försvann in i Madonnas förbjudna värld.
Så blev popdrottningen min barndoms porr.
Som elvaåringar förstod vi ändå. Madonna var som TV 1000 efter midnatt. Snuskig och barnförbjuden.
”Erotica” spelades ju bara på nätterna på MTV och ”Justify my love” bannlystes från två kanaler i USA.
När ingen såg eller hörde levde jag och min äldsta vän Anna oss in i Madonnas stönande ”Erotica”, endast iklädda trosor. Det vill säga innan Annas mamma gömde skivan från oss.
I två decennier har Madonna till och från höjts till skyarna av feminister och hbt-rörelsen. Titulerats ikon.
Men i dag är det länge sen hon vägrade att, trots hot om polisingripande i Toronto på 90-talet, stryka sin onaniscen ur showen som ingick i ”Blonde ambition tour”. Och där hon i videon till ”Like a prayer” låg med en svart Jesus. Det var då Madonna inte underkastade sig den konventionella kvinnobilden.
I dag, 2009, får hon mig inte längre att vilja dansa i trosorna och stoppa behån full med bomull.
I dag är hon inte ensam om att provocera en hel värld och att som kvinna ha kontrollen över sitt kassaflöde.
I tidningen Filter ifrågasatte artisten Robyn hennes ständiga jakt efter nya identiteter och skepnader: ”Min mardröm är att bli en Madonna, en artist som alltid jagar nya trender, en artist som inte är trygg i sin egen kreativa process”, sa hon.
Det är med motvilja jag tittar på en 50-årig Madonna som verkar lida av träningsmani, en Kabbala-manisk artist vars kvinnliga former suddats ut mellan bänkpressen och buttmastern.
Någonstans mellan hennes politiska utspel om allt från Irak-kriget till fattiga barn i Afrika till när hon iklädd en röd korsett spretar med benen i Louis Vuitton-reklamen eller hennes beslutsamhet kring en andra adoption började jag tröttna. Och undra. Vem är Madonna?
Vem är hon?
En av världens mest framgångsrika artister. Ja.
Och en popikon med fler identiteter än antal dagar på året.
Att summera Madonnas karriär känns nostalgiskt och fascinerande men ger också samma mättnadskänsla som efter en gräddbombad marängsviss i magen.
I ”Sireners sång” jämför författaren Nina Björk Madonna med en vara som ska säljas med hjälp av konventionella kvinnobilder: ”Att hylla Madonna som kameleont är att indirekt hylla den sorts identitet som är en följd av konsumtionssamhället”.
Missförstå mig inte, det går inte att inte beundra Madonna Louise Veronica Ciccone för den hon är.
Men feministiskt sett är hon tvetydig.