Ljuvt och sadistiskt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-07-19
Lily Allen är lika urbrittiskt postmodern som The Streets
Alright, still? (pop)
I brittiska medier beskrivs hon som en kvinnlig motsvarighet till The Streets. Ett helt adekvat signalement.
”Alright, still ?” är den mest urbrittiskt postmoderna anrättningen sedan Mike Skinners debutskiva. 21-åriga Lily Allen är den senaste i raden av artister som blivit känd genom en blogg och en Myspace-sida. Där läser jag att hennes musiksmak kunde ha varit ett axplock ur min egen skivsamling: Ragga Twins, TLC, The Clash, Jay-Z.
Uppvuxen på klubbar, hoppade av skolan när hon var 15, barn till skådis ( Keith Allen), storkonsument av populärkultur (älskar Marc Jacobs-väskor, litteratur om 1700-talsaristokrati och drum and bass lika mycket).
Lily Allen är allt det som Gwen Stefani vill vara och allt det som inte Ms Dynamite har kunnat leva upp till. Lilys ljuva röst bedrar. Detaljrika texter avslöjar både sadistiska drag (”Smile”) och djup (”Little things”). Samt ett för en 21-åring ohälsosamt förhållande till Happy Mondays (”Take what you take”).
Bästa spår: ”Everything’s just wonderful”.
Jonna Sima