Godispåse utan salt

Håkan Steen

Melody Club

Goodbye to romance (pop)

Inte ens Per Gessle är så här skamlös. Inte ens han går så här raka vägar till hitsen, inte ens han lånar lika oblygt.

Melody Club har alltid haft den hållningen, de ska göra pop. Pop i klara kulörer, som skimrar i rosa, blänker i svart och bländar i krom. Som sprakar i technicolor och bränner allt krut överallt, men förstås allra mest på refrängerna.

Det här fjärde albumet har de gjort helt på egen hand och har därmed kunnat driva sitt ”bara hits”-koncept längre än någonsin.

Kristofer Östergrens 60-talsromantiska popidé ramas in i konvolutet med en färgmättad Starlet-stilren serieteckning till varje låt. Typiska titlar är ”On the run”, ”Do you wanna dance” och ”High society girl”.

Även Östergrens melodier känns väldigt väl igen från andra håll, ofta från mindre kreddiga delar av den ”Tracks”-lista där Melody Club själva har huserat en hel del under åren.

Men där soundet tidigare gärna badade bland 80-talets gladaste synthar ramas de här bitterljuva dängorna snarare in av den sortens mer gitarrdrivna powerpop som bredde ut sig över amerikansk FM-radio i skarven mellan 70- och 80-tal.

I en så här dyster tid gläder det mig på ett sätt att mina Växjö-bröder ger sig ut för att roa med nästan bara söta bitar i godispåsen, det är kompromisslöst på ett tilltalande oängsligt sätt. Och de gör onekligen sin grej lysande i låtar som ”Girls don’t always wanna have fun” och ”The only ones”.

Men för att balansera den sockerchock som ett medvetet klichéspäckat ”bara hits”-koncept lätt leder till krävs dynamik och extremt bra låtar hela vägen. ”Goodbye to romance” låter ofta alldeles för likformig.

BÄSTA SPÅR: ”The only ones”.