Inte ens LeMarc själv köper min lemarxism
Publicerad 2012-08-24
”Är det verkligen din grej?”
Peter LeMarc tittar frågande på mig.
Efter 20 år får jag fortfarande försvara min lemarxism, till och med inför sångaren själv.
Mina bortskämda förväntningar virvlar bland frukostfrallor, vindruvor och artighetsfraser i Audioramas entré.
Vi är här för att lyssna på Peter LeMarcs kommande album. Det första på fem år. Det första efter cancerbeskedet och en inställd turné. Det första efter två för alltid förlorade vänner.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga när sångaren kommer för att hälsa. Det finns nog massor. Men just där och då vet jag framför allt en sak: Att singeln ”En sång som ingen radio spelar” har knockat mig fullständigt. Hade mp3:an varit gjord av vinyl hade den efter bara de här få veckorna varit så repad att skivnålen skulle gå vilse redan på första varvet.
Så jag berättar att låten tagit över alla mina spellistor.
Peter LeMarc ser uppriktigt förvånad ut.
”Är det verkligen din grej?”
Det är djupt ironiskt. Rotad i rock, hårdrock och metal har jag ägnat halva mitt liv åt att försvara och förklara varför jag lyssnar på LeMarc. Inte minst för att det fortfarande finns vilsna föreställningar om att sångaren bara är en av alla folkkära män med riffglada gitarrer som stått bredbent i decennier och sjungit om kärlek. Det är givetvis ännu mer befängt än sommarens tramsiga paralleller mellan Springsteen och Ledin.
LeMarc har alltid varit något helt annat. Något sällsammare, djupt soulbottnat och mer finessrikt.
Inte ens språket har varit detsamma. Svenska ja. Men när landets pop- och rockskalder alltid suttit fast i stereotypa kärleksskildringar, kvinnoideal och filmiska fantasier har LeMarc som ingen annan skrivit där han stått. Oavsett om det har varit i en husvagn, i en fors av tårar eller mitt i ett livslångt förhållande när barnen flyttat ur huset. Aldrig längre än en armslängd från vardagens tillkortakommanden och tvåplusverklighet.
53 år gammal har sångaren sin förmodligen tuffaste tid hittills bakom sig. På ”Svag doft av skymning” gräver LeMarc bland tankar om sömnlöshet, sina vänners död och att acceptera att allt kanske faktiskt inte blir bättre.
Ja, kanske inte ens bagateller som att vissa alltid kommer att avfärda LeMarc som banalt radioskval.