Det här är Jessica Anderssons skräck
MALMÖ. Glöm Karlstad och Göteborg.
Nu börjar Melodifestivalen 2018 på riktigt.
Kalla gärna deltävlingen i Malmö för Jessica Anderssons skräck.
Ok, överdriver en smula.
Kalla det gärna för en tonartshöjning.
Men i det här sammanhanget har Jessica Andersson ett stort grovtimrat kors på sina axlar.
Eftersom hon har ställt upp i Melodifestivalen åttioelva gånger får hon automatiskt en otacksam uppgift. Hon får representera tävlingens gamla skola, veteranen som har alla möjliga olika odds mot sig.
Kan hon frälsa fansen som tycker att tävlingen fortfarande borde innehålla lite mer fläktar från förr? De där individerna som innerst inne drömmer sig tillbaka till tiden när tävlingen handlade om schlagers och inte popmelodier.
Människorna som innerst inne muttrar om att diverse glin från kändisfabriken Pernilla Wahlgren AB är alldeles för mycket ”blippety-blappity-blask”.
I år är Jessica Andersson deras Obi-Wan Kenobi, Yoda, Luke Skywalker och, ja, Rey i en och samma person.
Hon är, med andra ord, deras sista hopp.
Andersson borde dessutom inte vara helt chanslös.
För tre år sedan gick hon direkt till final med bidraget ”Can’t hurt me now”.
Många blev förvånande. Balladen var som att lyssna på tre minuter luft.
Med tanke på det bör hennes låt i år, ”Party voice”, en hygglig poplåt som placerar Andersson nära Alcazars disco och Madonnas ”Hung up”, kunna ge konkurrenterna en match.
Men frågan är om hon inte hade haft det lättare i Karlstad eller Göteborg.
Startfältet i Malmö är knivigare och mer oförutsägbart.
Kalle Moraeus lär rimligtvis inte ha någonting med de fem översta platserna på lördag att göra. Inte Monchos glada Cuba Libre-party med oljefat och ett allmänt mahna-mahna heller. Någon måtta får det vara.
Men Mendez gör comeback i tävlingen, går ut sist och rider på en stor och tung ”Despacito”-våg. Refrängen är av modellen fotbollsläktare efter ett segermål. Något säger mig också att han vet hur man ställer till med en actionladdad matinéföreställning för tv-tittarnas ögon.
Martin Almgren, känd från ”Idol”, presenterar i sin tur en mellofierad och akustisk popvåffla med banjo. Musikens målgrupp är samma som hawaiipizzans – alla.
Det finns en deltagare som kallar sig för Dotter också. Hon har också en låt.
Men om varken Jessica Andersson eller, tja, någon annan kvinna i Malmö springer vidare till Friends Arena riskerar årets final tyvärr att bli en sällan skådad grabbafton.
Eller rättare sagt en otidsenlig och pinsam kalsongfest.