Linda Bengtzing: Jag hade svårt att komma ur sängen
Mello-artisten om svåra tiden: ”Jag gick i terapi”
Uppdaterad 2022-10-05 | Publicerad 2022-02-19
När det var som värst under pandemin hade hon svårt att komma upp ur sängen.
För Mello-aktuella Linda Bengtzing fanns det till slut bara ett alternativ – professionell hjälp.
– Jag gick i terapi och det var nog räddningen.
Hon tillhör vår trygga folkhemskärna av schlagersångerskor som återkommer i Melodifestivalen år efter år.
Är det inte Sonja Aldén så är det Jessica Andersson, Sanna Nielsen – eller Linda Bengtzing.
I år är det den sistnämnda som ska ta upp kampen med de unga radiovänliga 90-talisterna som de senaste åren sopat banan med de så kallade veteranerna. Hon gör det dessutom på pappret extra svårt för sig genom att enligt egen utsago gå tillbaka till sina schlagerrötter med bidraget ”Fyrfaldigt hurra!”.
– Jag tror att pandemin har gjort att jag har fått tid att tänka. Ibland känns det som att alla har åsikter om allt så fort jag visar mig, hur jag ska göra och vad jag borde göra. Men under den här tiden kom jag på att jag inte behöver leta efter något nytt när jag älskar det jag alltid har varit i, säger Linda Bengtzing och ler stort.
”Jag är en jävel på att snåla”
Hon har skrivit låten tillsammans med legendaren Tomas G:son, Daniel Jelldeus och stjärnskottet Myra Granberg. Men hon gör numret utan ett skivbolag i ryggen.
Innebär det att du betalar allting själv?
– Ja! Det kändes jättehärligt i höstas, det känns inte lika härligt nu. Men jag är ekonom så går det åt helvete igen så klarar jag det ändå. Jag har hängslen och livrem och ny revisor. Jag är en jävel på att snåla.
Vad tror du om dina chanser?
– Det går inte att lura svenska folket, en bra låt är en bra låt och jag har en jävligt bra låt. Men vi får inte glömma att jag verkar i en genre som definitivt sett sina bästa år, och hur många fans finns det kvar? Det återstår att se…
”Svårt att komma ur sängen”
Om vi ska prata om pandemin så har du beskrivit den som psykiskt jobbig?
– Ja, när proppen drogs ur i början så var det fruktansvärt. Vissa dagar hade jag svårt att komma ur sängen. Jag visste inte varför jag skulle gå upp förutom barnen och familjen. Det är förvisso anledning nog, men jag blev väldigt deppig.
Hur mådde du?
– Jag gick i terapi under den här tiden och det hade jag gjort långt innan. Det var nog räddningen för man blir ganska självupptagen och känner efter och tycker synd om sig själv. Man blir lilla Knyttet som min terapeut sa. Hon sa till mig när det var akut att jag fick vara lilla Knyttet fram till den här tiden, den här dagen.
”Skittråkigt att leka med barn”
Hon gav dig en deadline då du var tvungen att sluta?
– Ja, vi människor behöver en deadline annars är det lätt att fastna i det destruktiva. Sedan dess har jag inte haft svårt att komma upp ur sängen eller hitta på saker. Jag uppskattade att barnen kom hem tidigt från skolan så jag fick vara med dem, inte ”shit, nu kommer de, nu börjar helvetet”. För det är jobbigt att leka med barn, det är skittråkigt. De som säger något annat, de ljuger. Att spela ”Jakten på den försvunna diamanten” för femtioelfte gången, det suger.
Vi intervjuade dig under pandemin när du hade börjat måla tavlor och du hoppade in på en cateringfirma, är du en överlevare?
– Ja, som fan. Jag har faktiskt fortsatt med catering, men det är en kompis så jag kan inte ta betalt.
Kan inte sälja tavlorna
Men konsten tjänar du väl en del på?
– Ja, 32 000 kronor, det är vad man får tjäna per år som bisyssla. Så nu står det några tavlor hemma som jag inte kan sälja.
Du gjorde en Marie Fredriksson-hyllning och sjöng in låten ”Äntligen”?
– Jag jagade hennes mejladress för att kunna skicka låten och kanske få hennes välsignelse. Tyvärr hann jag inte innan hon gick bort. Den var klar säkert ett år innan. I den vevan kom jag med i Mellon och då ville skivbolaget vänta för de tyckte det kändes som att man profiterade på det. Då släppte skivbolaget mig så den släppte jag också helt själv och jag har gjort allt själv sen dess. Jag spelar förresten in musik hela tiden, men jag kanske inte ens ger ut det under eget namn.
”Vi spelar inte Linda Bengtzing”
Varför det?
– Jag har upptäckt att mitt namn inte alltid är en fördel. Att hamna på listor och så är svårt. Jag vet att Rix FM någon gång har sagt att ”det spelar ingen roll, vi spelar inte Linda Bengtzing”.
Är det något som gör dig ledsen?
– Nej, inte nu. Men den unga Linda kanske hade blivit ledsen. Nu vet jag inte vad som fäster på mig. Men hade det hänt när jag slog igenom så hade jag tyckt det var jättejobbigt, men då ville de inget hellre än att ha mig. Det har ändrat sig lite…
Du har sagt att bitterhet är din största fiende?
– Ja, jag är till exempel sjukt bitter på hur vi i kulturen har behandlats under pandemin med brist på stöd.
Kan du ge dig själv en deadline för bitterhet?
– Jag är inte bitter så ofta längre, men stundtals är jag det. Sedan kan den vara svår att identifiera, var den här känslan kanske egentligen bara ren avundsjuka? Känslorna är lite lika, man kan bli avundsjuk på kollegor.
Så du kan känna avundsjuka?
– Ja, men det säger jag alltid högt numera. När jag träffar en person så säger jag ”Gud, jag är så avundsjuk på din kropp eller på ditt jobb eller på att du får vara med i alla jävla program”, då får man det ur sig.
Sjukdom i familjen
Du har också varit kryptisk och tidigare sagt att du haft ett jävligt jobbigt år av olika anledningar?
– Ja, jag har nämnt att vi har haft en del sjukdom i familjen. Den som är drabbad har valt att inte prata om det. Det är därför jag inte heller får prata om det vilket jag tycker är jättesynd. Men det var tufft där ett tag. Men personen mår bra. Eftersom det är många som inget vet så kan jag inte säga något.
Men får vi fråga om faran är över nu?
– Nej, det tar väl ett visst antal år så ni förstår ju vad det är för en sjukdom. Men det får vara upp till den som är drabbad att prata om det. Men det är närmare tre år sedan. Det var därför jag började gå i terapi, ni vet ju vad jag tycker om svaghet och att gnälla.
Hur mådde du under den där tiden?
– När personen väljer att inte prata om det så innebär det att du inte kan prata med någon och det är det värsta. Jag tror att prata om saker är det enda rätta. Det är inte bra att inte prata.
”Jag blev blixtförälskad på en gång”
Du är tillsammans med din sambo Peter sedan 2008, hur träffades ni?
– Jag snodde honom, kan man säga. Jag skulle göra en turné med eget band för första gången på väldigt länge. Då skulle vi ha ett möte. Bandet kom in och jag trodde Peter var en kompis till en i bandet. Jag frågade typ ”vad är det där för en idiot?”. Då sa någon ”det är din gitarrist”. Jag tänkte att det här kommer aldrig att gå för jag blev blixtförälskad på en gång. Sedan öppnar han munnen och då är han från Kil i Värmland, och då var det kört.
På ett bra sätt?
– Ja, på ett bra sätt. Men han hade ju tjej och var sambo sedan sex år. Jag har aldrig brytt mig om sådant. Det är den personens ansvar, inte mitt.
Då vädrade du dina känslor för honom?
– Ja, det gjorde jag. Han rökte och snusade och då sa jag att ”det är jag tacksam för att du gör för då kommer det aldrig bli något mellan oss”. Det var min raggningsreplik. Han slutade röka och snusa till nästa gång vi sågs. Han tuggar fortfarande nikotintuggummi, haha!
Sedan blev det ni?
– Ja, och jag är väldigt kär i honom. Jag väljer honom varje dag. Men han är hopplös ibland, men det är jag också.
”Han ville inte ha någon som är känd”
Det måste ändå ha varit ganska turbulent i början?
– För honom var det säkert det. Jag tänkte att det kanske inte blir något. Det kan ju bli så att han väljer henne, men det är alltid lättare att få ett besked även om det är dåligt. Det går inte att vara i någon slags limbo. Jag tänkte att bara han bestämmer sig så skiter jag i vilket så kan jag gå vidare sedan.
Så du fläkte ut dig och sa ”så här är det”?
– Absolut. Men han ville inte ha någon som är känd. Vi var i min sommarstuga i Gullspång och det var fantastiskt väder så vi sov ute. Han sa att han inte visste om han klarade av att vara tillsammans med någon som är känd. Jag tänkte att det inte var så mycket jag kunde göra åt det. Han kunde sluta röka, men jag kunde inte sluta vara offentlig och göra mitt jobb.
Det sa du till honom?
– Ja. Det var en stor sorg att han sa så och det låg kvar i mig väldigt länge. Det kan hända att det påverkar mig än idag. Jag tar exempelvis beslut att inte vara med i vissa program och göra vissa saker för att jag kanske vill hålla mig lite lagom.
Du menar att han fortfarande kan tycka det är jobbigt?
– Det tror jag inte, men det sitter djupt i mig.
Linda Bengtzing om…
…misstanken om att hon har adhd
– Min terapeut sa till mig att ”det är klart du har adhd”! Det slängde hon bara ur sig och jag hajade till. Men för mig är det i så fall en superkraft. Jag var inget geni i skolan men blev ändå godkänd ekonom. Har man adhd behöver man nog kontroll och ordning.
…att hon och Peter skulle ha gift sig i somras
– Det får inte bli ett projekt för mig, så viktigt är det inte. Vill Peter inte ha ett bröllop och planera det lika mycket som jag, då kvittar det. Han har faktiskt friat och det betyder jättemycket, men om det faktiskt blir något, det är tveksamt.
…fritiden och hälsan
– Då håller på med hästar och rider. Jag brukar också springa, men nu har jag ont. Det värker i gammelhöfterna, men jag springer ändå för man behöver inget gym och det är skönt. Sedan spelar jag padel, det är så kul! Men familjen tar resten av tiden, barnen har tre aktiviteter var i veckan, det blir inte så mycket tid över.