Ett obegripligt beslut och ett pinsamt skämt
Så är bidragen i Melodifestivalens första deltävling
Vissa traditioner ska helst inte brytas.
Första startfältet i Melodifestivalen måste innehålla minst ett obegriplig beslut och ett pinsamt skämt.
I år är det tyvärr Wiktoria som tar det märkliga beslutet.
Det finns tre regler i tävlingen:
1. Sjung inte en ballad.
2. Sjung inte en ballad.
3. Sjung inte en ballad.
Såvida du inte heter Sanna Nielsen, då kan du sjunga vad fan som helst och ändå gå vidare.
Vi minns väl alla hur Nielsen tävlade med ”I’m in love” 2011.
Det var inte ett bidrag. Det var ett regelbrott.
Nielsen bevisade dock att man kan gå direkt till final med absolut ingenting
Innan Sanna Nielsen trodde man att det åtminstone krävdes en låt för att artisterna skulle få ställa upp i Melodifestivalen. Har för mig att det står någonting om det i regelboken.
Men att kalla ”I’m in love” för en låt är ungefär lika felaktigt som att säga att en uggla kan köra traktor.
Nielsen bevisade dock att man kan gå direkt till final med absolut ingenting.
Wiktoria har knappast samma status som balladdrottningen från Bromölla. Hon behöver ett starkt bidrag för att kunna flyga.
Och tyvärr är ”Not with me” rätt färglös, åtminstone under den första uppspelningen av låtarna. Det är den tråkigaste låten som Wiktoria har tävlat med hittills. ”Save me” och ”As I lay me down” gnistrade betydligt mer.
Det återstår att se om låtvalet är dumdristigt eller lyckat.
Nu kanske någon drämmer näven i dipskålen och ryter:
”Men Felix Sandman gick ju till final i fjol med en ballad!”
Ja, det stämmer. Men just den tryckaren, ”Every single day”, var i det här sammanhanget mer originell.
Ballader har över huvud taget svårare att hävda sig i konkurrensen. Det är helt enkelt svårare för tittarna att äta chips och popcorn till långsamma låtar om olycklig kärlek. Snacks smakar sämre när man tuggar i slow motion.
Wiktoria hade i alla fall kunnat göra det lättare för sig.
Arja Saijonmaas låt ett grandiost ryggplask
Dessutom verkar ingången till finalen blockeras av, bildligt talat, två biffiga dörrvakter med armarna i kors.
Den ena heter Nano som återvänder med ”Chasing rivers”, en bastant Spotify-gospel med det klassiska budskapet att inte gå över ån för att hämta vatten, typ.
Den andra heter Jill Johnson. Förlåt, Anna Bergendahl ska det förstås vara.
Bergendahls bidrag ”Ashes to ashes” har rent musikaliskt inget gemensamt med hennes famösa Eurovision-fiasko ”This is my life”.
I dag låter hon som en helt annan artist. Hennes comeback i tävlingen är snarare countrypop som skulle kunna sitta i hängmattan i ”Jills veranda”.
Och det pinsamma skämtet?
Det är inget fel på Arja Saijonmaa men inte ens hon kan göra något vettigt av grandiosa ryggplasket ”Mina fyra årstider”.
