Simpel underhållning har aldrig varit viktigare
Buropen går inte att glömma.
Ryssland har långt innan invasionen av Ukraina kastat en skugga över Melodifestivalens storasyster Eurovision.
I efterhand är det buropen jag minns.
De ökade stadigt i styrka under 10-talet. De riktades alltid mot ett bidrag, ett land, en ledare.
Ingen i Eurovision-bubblan ville att Ryssland skulle vinna.
Efter att Putins mördarregim ockuperade Krimhalvön 2014 höll repen och sändningarna under Eurovision-finalen i Köpenhamn samma år på att koka över. Till slut började de två 17-åriga tvillingsystrarna Masja och Nastia Tolmatjova att gråta.
Det var lika plågsamt att se hur Polina Gagarina kämpade sig genom tävlingen i Wien året därpå. Det spelade ingen roll om Polina höll med Putin eller inte. Hon var bränd på förhand.
Det var inte rättvist mot de ryska artisterna, men det gick att förstå.
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest har alltid varit ett regnbågsfärgat fönster, en plats där bland annat sexuella minoriteter får synas på en scen som når alla. I Eurovision har många av dem dessutom starka minnen av att leva under kommunismens förbannade och kvävande järnkudde.
Vladimir Putin har utmålat hbtqi-människor som fienden, ett hot, sinnebilden för västvärldens förfall. De är frontlinjen för allt som vill korrumpera och fälla den ryska heterosexuella mannen och kvinnan.
Därför blir Ryssland också en ovälkommen gäst i Eurovision. När de får chansen har publiken på plats alltid protesterat mot Putins fascism. Allt annat vore absurt.
Fansen är medvetna om att många länders regimer som deltar i tävlingen borde skämmas för sitt hat mot exempelvis homosexuella människor. Men de har också alltid vetat vem som har målet, medlen och makten att nå dem över landsgränserna.
Konflikten mellan de ryska och ukrainska bidragen har länge varit ännu giftigare. Verka Serduchkas ”Dancing lasha tumbai” var redan 2007 en trojansk häst. Bakom den löjliga ytan döljer sig en protestlåt mot ryskt herravälde.
Men frågan är inte om Eurovision-finalen i Stockholm 2016 var mest laddad. Det blev en kamp mellan Ukrainas artist Jamala och Rysslands Sergej Lazarev. Jamala vann och i presshallen försökte de båda ländernas hejaklackar överrösta varandra på ett sätt som fick oss andra att huka oss bakom våra laptops.
Det var inte kärlek i luften, det var våld. Det var inte ett kallt krig mellan länderna för sex år sedan. Det var varmt, här och nu.
I skenet av det, och med tanke på allt som har hänt sedan förra veckan, går det att undra vad som är poängen med den simpla och harmlösa underhållningen som semifinalen av Melodifestivalen 2022 erbjuder?
Svaret är kanske att vi fortfarande har möjligheten att ägna oss åt simpel och banal underhållning.
Det är också underhållning där Tone Sekelius kan bli den första transpersonen som går till final i Melodifestivalen.
Symbolvärdet i att hon vågar, får tävla och röstas fram till semifinal går inte att underskatta. Andra transpersoner kommer att fatta mod och följa efter.
Melodifestivalen hade aldrig haft samma status och betydelse utan henne och hbtqi-publiken.
Att lyfta fram dem i en straight värld är ett av programmets viktigaste syften.
För vem vågar ta det för givet just nu?