Persbrandt fick applåder för ”The Salvation”
Publicerad 2014-05-16
Jan-Olov Andersson om första intrycket om ”The Salvation”
CANNES. Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt har aldrig varit coolare än i västernfilmen ”The Salvation”.
Persbrandt fick till och med applåder för en scen mitt i filmen, när den hade världspremiär på filmfestivalen.
Det lät ju lite knasigt när man först hörde talas om det.
En dansk vilda västern-film som utspelas i USA. Inspelad i Sydafrika.
Men vad sjutton, Sergio Leone (1929-1989) myntade begreppet SPAGHETTIVÄSTERN med sina tre stilbildande filmer med Clint Eastwood på 1960-talet (som alla för övrigt visas här i Cannes i år). Och de var inspelade i Spanien och Italien.
Och helt uppenbart kan den danske regissören Kristian Levring sina spaghettivästernrullar innan- och utantill.
”The Salvation” ser fantastisk ut. Med ett bildspråk som kan tolkas som en hyllning till både klassiska amerikanska västernfilmer och Leones dollartrilogi. Små slitna västernstäder. Mytiska landskap med ett berg i bakgrunden som påminner om Monument Valley. Ett gitarrklingande soundtrack, där man förstår att kompositören Kasper Winding har lyssnat väldigt mycket på Ennio Morricone.
Så längt är allting rätt.
Men vad som är ännu roligare är att Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är perfekta som två danska bröder i 1870-talets USA. De klär verkligen i cowboyutstyrsel. Båda pratar bra engelska. Efter en våldsam inledning, hamnar de båda bröderna på kant med ett stenhårt gäng som styr och ställer som de vill i en liten västernstad. Såväl borgmästaren som sheriffen lyder allt som deras brutala gängledare Delarue (Jeffrey Dean Morgan) säger. Hans närmaste hantlangare är en brutal fransman, spelad av förra fotbollsstjärnan Eric Cantona, känd från Frankrikes landslag och främst Manchester United. Mycket trovärdig som hämnare.
Framför allt är det Mads Mikkelsens film. Han är stenhård hela tiden, både i handling och replik och även som tillfångatagen och torterad.
Han fick slita hårt för sitt gage under inspelningen, det är mycket våldsamma scener med skottlossning och slagsmål och han är med i om inte alla, så minst 80 procent av scenerna.
Persbrandt står som fjärde namn under förtexterna, förutom Mikkelsen, är det egentligen bara skurkrollen Delarue och Eva Greens hemlighetsfulla kvinna, som är med mer i filmen.
Hans bror är lite mer hemlighetsfull, men väldigt handlingskraftig när hans bror hamnar i knipa.
En både rolig och våldsam scen mitt i filmen, när Persbrandts rollfigur utmanar en fångvaktare, lockade både till skratt och spontana applåder mitt i filmen.
Som helhet, en riktigt häftig västern, snygg, våldsam och spännande, möjligen klingar några repliker lite väl mycket av gamla klichéer.
Många utländska filmskribentkollegor var också imponerade. Det fanns också någon kvinnlig skribent som tyckte det var ett utdraget skämt. Kanske är det här med västernfilmer en killgrej, vad vet jag.
De som blev besvikna över att Mikael Persbrandt bara var med i några minuter i andra Hobbit-filmen, får nu se honom övertyga i sin första riktigt stora engelskspråkiga roll.
En roll som inte direkt förstör hans ”bad boy”-image…