Saknar smarthet och stunsig dialog

Fair game

THRILLER I den så kallade Plamegate-skandalen avslöjades CIA-agenten Valerie Plames identitet när Vita huset läckte hemligstämplad information till pressen. Man ville smutskasta hennes man Joseph Wilson, som skrivit en artikel i New York Times om hur Vita huset manipulerat fakta om påstådda massförstörelsevapen för att skapa en anledning att invadera Irak. Plames karriär inom CIA raserades effektivt, hon och hennes make utsattes för hot och de fick båda ta stryk i pressen. De blev, kort sagt, fritt villebråd.

Borde varit rafflande

Om upptakten och skandalens efterspel handlar ”Fair game”, en filmatisering av Plames självbiografiska ”Fair game – my life as a spy, my betrayal by the White house”.

Med sådant bakgrundsmaterial, och med en regissör som Doug ”Bourne Identity” Liman bakom ratten, borde resultatet ha varit allra minst rafflande. Nu blir det inte riktigt så, annat än möjligen fläckvis.

Ljummet

Det hela är visserligen hyfsat underhållande, men man kan inte låta bli att undra hur det hade kunnat se ut om en vassare manusförfattare som, säg, Aaron Sorkin (bland annat ”Vita huset” och ”The social network”) varit inblandad. Som det ser ut nu är det lite för ljummet och redovisande, det saknas stuns i dialogen och smarthet över lag.

Saker och skeenden är övertydliga och förenklade, och brandtalet Joseph Wilson ( Sean Penn) håller mot slutet – ”Democracy isn’t a free ride!” – ger kanske inte riktigt de där gåshudsrysningarna som hade varit på sin plats och som den pampiga musiken desperat försöker piska fram.

Tyvärr är det också så att Penn passerat någon form av Bono-gräns där det är svårt att se skådespelaren för allt det där världssamvetet. Det är trist, och det bryter illusionen gång på gång.

Se ”Green zone” i stället

Nej, av den mängd filmer som lånat stoff från de senaste årens politiska spel i USA tillhör ”Fair game” varken de bättre eller de sämre. Men ja, den actionsugne kanske ska se till exempel ”Green zone” i stället, och Plamegate-inspirerade ”Nothing but the truth” passar bättre för den som är mer intresserad av den pressetiska aspekten av liknande händelser.

Emma Gray Munthe