”Hypnotisören” saknar logik – men räddas av fina relationer

Jens Peterson

Så många får Lasse Hallströms svenska comeback

helskärm

THRILLER Ett intressant ­äkten­skapsdrama.

En proffsigt snygg film av Lasse Hallström, generöst med Stockholmsbilder och ett vintrigt Sverige. Fin ton i olika relationer.

”Hypnotisören” har även otäck spänning, mest i den effektfyllda finalen. Här finns en stark kidnappningsscen, nästan skräckfilm i den ansiktslösa ondskan.

Men det är ingen bra ­thriller.

Mest för att poliserna framstår som klantiga. De offras i manuset för att dra ut på spänningen. I inledningen mördas mamma, pappa och dottern, medan tonårssonen hittas vid liv men förblir medvetslös på sjukhus.

Kan lista alla luckor

Riktiga poliser hade rimligtvis löst fallet, som det presenteras här, på ett dygn. Och även om de inte hade klarat det hade de säkert ­förhört den nyckelperson som filmintrigen lämnar obegripligt åt sidan.

Pojken som ligger i koma är ett viktigt vittne. Polisen kan inte prata med honom. Som en desperat åtgärd kallas hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt) in i filmens upptakt. Han lyckas få kontakt med det undermedvetna och pojken berättar om ett föremål.

Blir då vår polishjälte ­intresserad av upplysningen?

Nej, han väntar länge med att reagera på denna viktiga information. Framstår som inkompetent.

Vi som sett filmen kan fortsätta lista logiska luckor ända till nästa film i serien. En mobiltelefon som... nej, jag ska inte avslöja vad som händer.

Bra sidohistoria

Men det är ett välspelat äktenskapsdrama. Mikael Persbrandt spelar håglöse hypnotisören som varit otrogen. Lena Olin är hans hustru, konstnären som ­inte kan glömma eller våga lita på maken. Deras resa i ett ­iskallt Stockholm är sevärd. Olin är det mest minnes­värda med filmen.

Jag gillar också en sido­historia kring polisen Magdalena (Eva Melander), en småbarnsmamma som kämpar med livspusslet i juletid.

Tobias Zilliacus är bra som Joona Linna. Det här är starten på en serie filmer med honom i huvud­rollen som polis. Man unnar honom manus där det verkar som om hans roll­figur vet vad han gör.