Splittrat flum från Jackson

Flickan från ovan

helskärm

Drama/Thriller Filmen bygger på Alice Sebolds bästsäljande bok med samma namn, en bok jag dessvärre inte läst. Peter Jacksons filmatisering gör mig inte heller särskilt sugen på att göra det, även om jag misstänker att ett och annat kanske blivit bortsjabblat i överföringen.

En flicka blir mördad, men fortsätter att – från en inte särskilt välgjord, specialeffektstyngd fantasyvärld som ska föreställa den mellan himmel och jord – vaka över sin familj och hålla koll på mannen som mördat henne. Hon fungerar också som filmens berättare och är den som driver historien framåt med lillgammalt filosofisk röst.

”Flickan från ovan” är en film som inte vet vilket av sina ungefär fem ben den ska stå på. Ena stunden ett såsigt såpadrama om en familj bestående av stereotyper i kaos och sorgearbete, i nästa kastas lite komedi in på måfå i form av Susan Sarandon som rökande, drinkande, cynisk och alldeles, alldeles underbar mormor. Hon är visserligen filmens största behållning, men hennes komiska instick passar aldrig riktigt in med resten. I andra stunder hoppar en blonderad, kontaktlinsförsedd Stanley Tucci in som en iskall, klichétyngd mördartyp, som sprungen ur vilken c-thriller om jakten på en gäckande massmördare som helst. Det faktum att han faktiskt Oscarsnominerades för rollen är fullständigt obegripligt.

Och så har vi då de där scenerna från världen mellan himmel och jord, där Jackson gått all in med specialeffekter – och halvreligiösa flummerier. De är problematiska på flera sätt. Det är inte bara det att de plastiga och fula, det är också något som känns väldigt skevt med filmens mest centrala del: att en film som primärt verkar rikta sig till unga tjejer någonstans ändå skildrar mordet och våldtäkten på den unga huvudpersonen och hennes vistelse i mellanvärlden som något i slutändan vagt positivt, härligt och hoppfullt. Jag har oerhört svårt att köpa det konceptet. Emma Gray Munthe

Emma Gray Munthe