Ali Abbasi – regissören som kan bli Guldbaggegalans kung

Jan-Olov Andersson

KÖPENHAMN. För drygt ett halvår sedan visst knappt en människa i Sverige vem han var. Med nio nomineringar för ”Gräns”, har Ali Abbasi, 38, nu stora chanser att bli Guldbaggegalans kung.

– Det går fort upp, det kan gå fort ned. Man kan inte förvänta sig priser, men jag blir förbannad om inte Eva Melander vinner skådespelarpriset, det hon har gjort är magiskt, säger han.

När Svenska Filminstitutet den 12 april i fjol bjöd in media för att träffa regissören till filmen som skulle representera Sverige på Cannes-festivalen, var vi många som sa: Ali vem?

Ali Abbasis danska debutfilm, den skruvade skräckfilmen ”Shelley” (2016), hade inte gjort så stort väsen av sig och fick aldrig premiär i Sverige. Inspelningen av ”Gräns” kring Sätila en bit utanför Göteborg och vid Kapellskär i Stockholms skärgård, hade heller inte fått någon större uppmärksamhet.

– Varken jag eller producenterna trodde nog på att det skulle bli en succéhistoria i Sverige. Tror att SFI (Svenska Filmsinstitutet) snarare tänkte: Vi ska stödja en konstig film och hoppas på det bästa, säger Ali, när vi ses på ett filmbolagskontor i Nyhavn i Köpenhamn.

– Där ute går chefen, säger han och pekar genom rummets glasvägg på Meta Louise Foldager Sørensen, en av många producenter till ”Gräns”. Det är också hon som lockade tillbaka Björn Runge till filmbranschen med manuset till ”The wife”. En film som Glenn Close nu blivit Oscarsnominerad för. Och som haft en avgörande betydelse för att vi sitter här och pratar.

”Gräns” gjorde succé i Cannes-festivalens sidosektion Un Certain Regard där den vann förstapris. Ali Abbasi hade då lämnat franska rivieran, men Eva Melander, som gör huvudrollen, fick ta emot priset av Hollywoodstjärnan Benicio Del Toro.
Filmen har blivit en hygglig publikframgång i Sverige och blev vårt Oscarsbidrag. När den inte blev en av de nio filmerna på en ”shortlist” för bästa utländska film, tyckte många i branschen i USA faktiskt att det var en överraskning.

Donald Trumps ”travel ban” mot folk från vissa muslimska länder, innebar att Ali Abbasi (med iranskt pass) inte kunde åka till USA lika enkelt som andra och marknadsföra sin film.

Tror du Oscarschansen försvann med det?
– Who knows? Men det innebar att jag hoppade över vissa grejer. Det var för svårt att få visum, jag orkade inte gå genom den processen, det tog en månad varje gång. De två gånger jag var i USA, blev jag väldigt fint mottagen. Men det var ju sjukt att det liksom var en kampanj varje gång, med brev från filmbolaget, senatorer och kongressfolk för att jag skulle få komma in i USA.

Ali Abbasi växte mestadels upp i Teheran, Irans huvudstad. Pappa är läkare, mamma var sjuksköterska. Han beskriver familjen som ”övre medelklass”.
Han föddes strax efter den islamistiska revolutionen 1979 och när kriget mellan Iran och Irak (1980-1988) just hade börjat.
– Vår generation i Iran kallas för ”krigsgenerationen”. Hela min uppväxt var krig. I tredje klass var det för många irakiska luftangrepp för att jag skulle kunna gå i skolan. Vi kan inte ha undervisning i bombkällaren, sa lärarna. Det låter konstigt, men då tyckte jag det var bra med krig. Jag såg ju ingen och kände ingen som blev skadad. Så jag satt hemma och tittade på tecknad film.

Även om han beskriver sina föräldrar som ”lite vänsterorienterade”, så led familjen inte så mycket av den islamistiska revolutionen. Ali menar att det finns en överdrivet negativ bild av livet i Iran. Han skulle ha kunnat stanna där och haft ett bra liv och tänkte först göra det och började plugga till ingenjör. Men han avbröt studierna.
– Jag lämnade inte Iran för att det var så mycket som var fel för mig, som att jag var nyfiken på vad som fanns utanför. Jag hade lyxen att kunna tänka så. Det är också därför det ibland är svårt att föra samtal med folk som ser mig som invandrare, jag ser mig som utlänning. Jag har ingen lust eller behov av att integrera mig. Jag är ute för att se världen. Där jag tycker det är bäst för mig, där bosätter jag mig.
Han kom först till Umeå, det fanns några släktingar i Sverige, och Ali lärde sig snabbt svenska.

– Jag klarade provet typ ett år innan jag skulle ha gjort det. Varför har alla iranier som kommit hit så bråttom? undrade en del. En palestinsk vän brukar skämtsamt kalla mig för ”en vit man i mörk förpackning”.

Ali flyttade till Stockholm för att plugga till arkitekt.
– Jag hade skrivit och fått några noveller publicerade hemma i Iran, jag var inte säker på att jag just ville bli arktitekt, utan såg det mer som bildning, som att lära mig ett visuellt alfabet.
Då vaknade filmintresset till liv ordentligt.
– Så här såg mitt liv ut i två år: Vaknade 8.30. Var i skolan 9-14. Sedan gick jag till Cinemateket på Sture-biografen och såg två filmer. Köpte någon macka på vägen till Filmhuset och såg två filmer till. Det blev basen för min filmutbildning.
Han sökte, förgäves, in på Dramatiska Institutet. Ett möte med de ansvariga där gick helt åt skogen.
Det gick bättre när han sökte in till Den Danske Filmskole i Köpenhamn.
– Jag förstod inte vad de sa, de förstod inte vad jag sa, men jag kom in.

Hur svårt var det att lära sig danska?
– Det beror på vem du frågar… Jag har fortfarande min svenska dialekt. Lär man sig två liknande språk, så är det som att det ena förstör för det andra.
Han tycker Sverige kanske är ett lite ängsligare land, men tycker samtidigt det är bra med politisk korrekthet, till exempel inom politiken, men inte när det gäller konst och kultur.
Han pratar väldigt gott om producenten som han kallar för ”chefen”.
– Meta var den första som kom med förslag till mig. Och här i Danmark räknas jag ju som ”svensk”, så hon sa: Ska du inte ha ett projekt i Sverige?

Ali sammanfördes med John Ajvide Lindqvist, succéförfattaren till många skräckböcker och framför allt ”Låt den rätte komma in”, som Tomas Alfredson gjorde en film som blev världssuccé av.
– Finansieringen i filmbranschen funkar lite konstigt. Vi kunde säga att vi ska göra en film som handlar om troll och ditten och datten och även om manus var mindre crazy än det låter så var det ingen som sa ”Aaaah”, förrän vi sa att det bygger på en John-novell. Det blev ett slags legimitetsplattform att stå på.

Framtiden?
– Jag har blivit erbjuden allt ifrån 30 miljoner dollar-filmer i Hollywood till konstiga franska grejer. Så har jag skrivit ett manus om den mest kända iranska seriemördaren i modern tid. Det här är en ny situation för mig. Som att gå till H & M och tänka: Vad ska jag ha på mig?

Namn: Ali Abbasi.
Ålder: 38.
Bor: Lägenhet i Köpenhamn.
Familj: Singel, 4-årige sonen Luis (döpt efter filmregissören Buñuel).
Aktuell: Kan bli Guldbaggegalans kung. Och filmen ”Gräns” har fått en Oscarsnominering, för bästa makeup.

Ali Abbasi om…

… nio nomineringar inför Guldbaggegalan:
– Jag vet inte… borde jag vara nöjd? Om inte Eva (Melander) vinner blir jag förbannad. Hon vore till och med värd en Oscar för rollen. Elsa Fischer, vår kostymdesigner, blev inte nominerad. Hennes jobb har verkligen lyft filmen på ett sätt jag inte hade räknat med. De kanske tänkte att nu har ”Gräns” fått nog med nomineringar.

… varför filmen har gjort succé hos en svensk publik:
– Mitt ego vill gärna tro för att det är en fantastisk film. Men jag tror också den fyllde ett tomrum i svensk film. Den underhåller folk på ett lite intelligent sätt och har något på hjärtat också. Och den liknar inget annat. Det är inte ”Turist” fast med troll.

… klasskompisarna och bästa vännerna från filmskolan, regissörerna Milad Alami (”Charmören”) och Isabella Eklöf (”Holiday”):
– Milad hade tipsat mig om en jävligt konstig berättelse redan innan jag träffade John Ajvide Lindqvist. Det var den novellen som ligger till grund för ”Gräns”. Och Isabella är medförfattare till manus, hon gjorde mycket av dialogen.

… samhörigheten med John Ajvide Lindqvist:
– Vi är båda intresserade av lowbrow B-elementen i kulturen. Att kedja ihop dem med det som anses mer seriöst till någonting bra.

… fin- och fulkultur:
– ”Borat” kommer i framtiden att räknas som en komisk klassiker, en milstolpe inom filmhumorn. Men man ser inte på filmen på det sättet för att inte varit på parad i Cannes.

… den censur som råder för filmare i Iran:
– Asghar Farhadi (dubbel Oscarsvinnare) har ju genomgående och konsekvent gjort filmer som varit kritiska mot det iranska samhället. Ärligt talat tror jag många inte fattar exakt hur censuren funkar. Och problemet med censur och yttrandefrihet finns i hela den muslimska världen.