Provfilmning för ”Pariserhjulet” (1993):
– Jag höll på med en pjäs där jag hade rakat huvud. På den tiden var det bara skinheads och cancerpatienter som hade det. Alla blev skrämda när jag kom in. Jag kände att Helena Bergström tyckte att jag var det märkligaste hon hade sett. Jakob Eklund fick rollen.
”Sånt är livet” (1996):
– Jag spelade barchef på Grand Hôtel och var ihop med Lena Nyman. Mycket klipptes bort. Det var improvisationer, Colin Nutley pratade för snabb engelska, jag hängde inte alls med.
Sju Beck-filmer (1997-1998):
– Det var ungefär två repliker i varje film: Var är Martin? Telefon, Martin. Men det var inte bortkastad tid. Det jag lärde mig var kamerateknik, jag gick på kurs där.
”Tic Tac” (1997):
– Fram till dess hade det varit en obesvarad kärlek till filmkameran. Jag kände mig alltid out-of-focus. Men här var ett manus som var en bladvändare. En riktig roll. Jag var väldigt ambitiös och efter den filmen fick jag ett helt annat självförtroende.
Tv-filmen ”Personkrets 3:1” (1998):
– Vi närmar oss Lars Norén ... Vi började repetera pjäsen 1996. Där vände det för mig som skådespelare, det var första gången jag kände att jag inte var utbytbar och fanns i ett klimat där jag kunde växa. Ett kollektivt jobb som var så jävla givande.
Tv-filmen ”En dag i taget” (1999):
– Den mest osexiga roll jag gjort, en man som var ute i pyjamas och krattade när det var snö. Han hade panikångest. Det var en tv-film som gav något annat, hela tv-serien handlade om skamfyllda ämnen, 40 000 skrev in efteråt. Göran Stangertz regisserade och jag spelade mot Kajsa Ernst, som är så bra skådis.
”Vägen ut” (1999):
– Första gången folk kände igen en efteråt, i kön på Konsum. Inte bara angenämt, jag är rätt blyg av mig. Ett inlägg i kriminaldebatten blev till sist mer en komedi. Min roll krympte, jag kände att jag fick stå på tå där för att få plats. Men den blev bra och sedan gjorde jag ”Bekännelsen” med samma regissör, Daniel Lind Lagerlöf.
”Tillsammans” (2000):
– Jag trodde inte det var sant hur bra Lukas Moodyssons manus var. Det är en obehaglig roll – och den film jag är allra mest stolt över. Man märker att den är kultig ute i världen. ”Oh, ’Together, so good”, säger folk.
”Hem ljuva hem” (2001):
– Den är ruggig. Inget som folk fixade barnvakt för att se på bio, men på tv nådde den de som skulle se den. Det var ett moraliskt dilemma att spela en så ond far. ”Stasse” ( Anastasios Soulis) var ju så ung. Sedan gjorde vi ”Underbara älskade” ihop. Det har nästan blivit som ett slags far-son-relation.
Tv-serien ”Olivia Twist” (2002):
– Skitbra. David Leans ”Oliver Twist” är för mig en av de starkaste filmupplevelserna som barn, den tittade pappa och jag på. Alec Guinness spelade Fagin, nu fick jag nosa i de där skumvattnen, fast min rollfigur hette Fagerlund.
”Grabben i graven bredvid” (2002):
– När jag fick rollen, ringde Lars Norén och sa: ”Du ska spela bonde. Varför?” Men jag vill ju göra allt, det här var en film med lite ”Notting Hill”-känsla i sig. Kul att spela mot Elisabet Carlsson. Blev nervös när bokens författare Katarina Mazetti kom dit. Hon sa bara: Jag blir så glad att det är du som spelar Benny, jag var rädd att det skulle vara någon snygg.
”Bäst i Sverige” (2002):
– Ulf Malmros är någon slags naturbegåvning när det svänger. Rätt bufflig, men ändå superkänslig. Där började ett samarbete och en vänskap som är vattentät.
”Detaljer” (2003):
– Den är jag också väldigt stolt över, det var inget man sket ur sig. En svår film, för det var en svår text (av Lars Norén) som Kristian Petri och vi skådespelare gjorde något av.
”Så som i himmelen” (2004):
– Jag lärde mig dirigera och spela fiol, det blev ju som ett liv, vi höll på i ett år, alla årstider. Kay (Pollak) är inte den som ger sig, vi kunde göra 35 tagningar, ibland visste man inte riktigt var man var på väg. Men hellre jobbigt på inspelningen än på premiärdagen.
– Det var modigt av Kay att våga sticka ut med den. Den blev ju en vattendelare, många, särskilt i Sverige, tycker det är pekoralskit. I Berlin kommer folk fram och tackar. Det finns föreningar i Tyskland där de sitter och tittar och grinar åt filmen en gång i månaden.
”Dag och natt” (2004):
– Vi var ute och åkte bil, Micke (Persbrandt) och jag. Det var första gången vi jobbade ihop efter Beck. Vi hade roligt.
”Underbara älskade” (2006):
– Kay (Pollak) gillar den, jag blev glad när han sa det. Roy Andersson har tagit patent på uttrycket Vår tids rädsla för allvar. Den här filmens framgång visar att det är tvärtom, vi vill ha allvar.
”Svarta nejlikan” (2007):
– Harald Edelstam, som jag spelade ... hans mod var så stort. Han är jättefascinerande, men mer för det han har gjort än för vem han var. Jag hade gärna gjort filmen mer politisk än den blev.
”Arn – Tempelriddaren” (2007):
– Det var ett jävla mischmasch, ett tag var både Stellan (Skarsgård) och jag tillfrågade om samma roll. Så jag kom in lite från sniskan och spelade Arns pappa. Jag var mest fascinerad att att stå i den där miljön, men det var rätt snurrigt, så jag blev oerhört överraskad av resultatet. Peter Flinth är en duktig regissör och jag är stolt över min papparoll.
”Millennium”-trilogin (2009):
– Jag var mest rädd att det bara skulle bli ett kommersiellt jippo. Man får stå jävligt ordentligt med fötterna på jorden när något blir så populärt. Men rollen är så transparent, så jag är inte rädd för att behöva spela Mikael Blomkvist hela mitt liv.
