Fastnade i vampyrroll – begravd i Draculadräkt
7 saker du inte visste om greve Dracula
Uppdaterad 2023-04-14 | Publicerad 2023-04-13
I helgen lär det finnas ett sug efter att se Nicolas Cage som Dracula i biofilmen ”Renfield”.
Men sällar han sig till de fyra mest ikoniska vampyrgrevarna på film?
Här är historien om dem – och så 7 saker du kanske inte visste om Dracula.
Domstolen beordrade att filmen skulle förstöras
Den första riktigt inflytelserika filmatiseringen av ”Dracula” kom i Tyskland 1922. Filmskaparna hade dock inte rätt att filma Bram Stokers roman, så vampyren döptes om till greve Orlok och filmen fick heta ”Nosferatu”. Fler ändringar gjordes i handlingen, men det räckte inte. Stokers änka Florence gick till domstol och fick rätt – alla kopior av ”Nosferatu” skulle förstöras.
Men i slutet av 20-talet började kopior av filmen dyka upp här och var. Det gick inte att stoppa ”Nosferatu”, som i dag anses vara ett av de mest värdefulla exemplen på tysk expressionism.
Greve Orlok spelades av Max Schreck, som gjorde ett slående intryck som den groteske vampyren. Han hade ett råttliknande utseende, stirrade intensivt, var skallig med kroknäsa, hade vassa tänder och naglar. Visst var det en antisemitisk nidbild, i linje med hur judar ofta skildrades på den tiden, även i Stokers roman.
Schreck var så pass skräckinjagande, och okänd, att det gick rykten om honom. Kanske fanns han inte på riktigt, utan Orlok spelades av den betydligt mer kände skådespelaren Alfred Abel?
Ännu längre gick filmen ”Shadow of the vampire” (2000), där Willem Dafoe spelar Schreck. Under inspelningen av ”Nosferatu” upptäcker regissören F W Murnau (John Malkovich) att Schreck är en vampyr på riktigt.
I själva verket har Max Schreck beskrivits som en hängiven teaterskådespelare. Något av en ensamvarg med ett udda sinne för humor. Gift med kollegan Fanny Normann. Han dog av hjärtfel 1936 och begravdes i Brandenburg (där han fortfarande ligger, får man förmoda).
Idén om att vampyrer dör när de träffas av solljus introducerades i ”Nosferatu”. I Stokers roman blir Dracula enbart försvagad av solens strålar.
Stjärnan begravdes i sin Draculakostym
”Mysteriet Dracula” (1931), med Bela Lugosi i huvudrollen, är den första ljudfilmen med blodsugaren.
Planen från början var att en riktig filmstjärna, Lon Chaney, skulle spela Dracula. Han var känd för sina skräckroller och fantastiska förvandlingar. Men Chaney hann dö och den då rätt okände ungersk-amerikanske Lugosi, som redan hade spelat Dracula på scen, kämpade hårt för att få rollen. Det skedde också – när han gick med på några hundra dollar i veckan som betalning.
Inspelningen har beskrivits som kaotisk och Lugosi gick hårt in i rollen. Liksom Max Schreck beskrevs han som otillgänglig och mystisk. Lugosis motspelare Helen Chandler föraktade hela projektet och började skratta varenda gång Lugosi ställde sig framför en spegel, tog tag i slängkappan och utropade ”Jag är Dracula!”
Efter filmen ska Lugosi ha sagt att han vägrar gå med på att låta rollen äga honom. Han ville inte spela Dracula mer, men så blev det ändå. Lugosi kom att spela Dracula livet ut i alla möjliga och omöjliga sammanhang, plågad av sitt morfin- och alkoholberoende och med en accent som ansågs vara alldeles för ”exotisk” för andra roller. Lugosi begravdes till och med i sin Draculakostym 1956.
Martin Landau vann en Oscar 1995 för sitt porträtt av Lugosi i Tim Burtons ”Ed Wood”, även om familjen Lugosi påpekade att mycket i filmen var osant.
Bram Stoker tecknade ett osympatiskt porträtt av Dracula i sin bok. Men ”Mysteriet Dracula” introducerade för första gången en belevad vampyr, artig och välklädd. Numera är det ofta så vi ser Dracula.
Han gjorde Dracula sexig
Någon som inte var särskilt imponerad av Bela Lugosis Dracula var Christopher Lee. Lugosi var alldeles för trevlig i rollen, det fanns ingen skräck under ytan, ansåg Lee, som själv skriva filmhistoria med en annan legendarisk tolkning av Dracula.
Även han stod för en viss elegans i gestaltningen av Dracula, men den stora skillnaden hade med sex att göra. ”I Draculas klor” (1958) introducerade en greve som var farlig men även oemotståndlig för kvinnor. I intervjuer har Lee beskrivit vampyrens bett i halsen som en ”erotisk blodgivning”, en sexuell underkastelse.
Christopher Lees Dracula var en tragisk och romantisk figur, men skådespelaren klagade på att de efterföljande filmerna sällan brydde sig om Stokers roman. Han repriserade rollen sex gånger, fram till ”Dracula och djävulsdyrkarna” (1973), och redan i andra filmen kände han att det var bäst att greven inte sa så mycket.
– Jag läste manuset för ”Dracula – mörkrets furste” och replikerna var omöjliga. Så jag sa att ’Förlåt, men jag tänker inte säga de här replikerna, folk kommer att skratta’, vilket jag är säker på att de skulle ha gjort, sa Lee i en intervju många år senare.
Varför fortsatte han att spela Dracula om han var så missnöjd? Det var inte för pengarna, så mycket tjänade han inte på filmerna. Lee har gjort klart att han ville hålla skräckfilmsbolaget Hammer flytande och undvika att hundratals anställda skulle förlora sina jobb.
Gary Oldman sov i en kista
Inspirerades Dracula av en verklig person, den rumänske krigsherren Vlad III, kallad Pålspetsaren? Det är oklart, men den beryktat grymme 1400-talshärskaren tillhörde den adliga familjen Draculesti och kallades för ”Dracula”, ett namn han även använde när han undertecknade brev.
När Francis Ford Coppola filmade Stokers roman 1992 kopplades det fiktiva ihop med verklighetens Vlad III. I filmen är det på 1400-talet som han blir vampyr. Det var Winona Ryder som såg till att Coppola läste manuset. Regissören har sagt i intervjuer att han ville att filmen skulle se ut som en erotisk dröm.
Gary Oldman anlitades för rollen som Dracula. Filmen bröt med Draculatraditionen, inte minst i hur greven såg ut. Kostymören Eiko Ishioka skapade en ny look för vampyren. Slängkappan och de svarta färgerna ratades till förmån för en steampunk-inspirerad stil på Londons gator. Hemma i slottet bar greven en blodröd dräkt med drakmotiv i asiatisk stil. Ett exempel på hur filmen öppnade upp för mer fantasifulla tolkningar av vampyrlegenden i populärkulturen.
Motspelaren Cary Elwes har berättat att Coppola skilde skådespelarna åt. Vampyrjägarna fick hänga tillsammans, men Dracula själv, Oldman, hölls isolerad.
Dessutom sov han i en kista varje natt, för att komma in i rollen. Hans intensiva spelstil gjorde att han blev ovän med Ryder, som tyckte att han var obehaglig. Hon har senare avfärdat bråket som ”tonårsdrama”.
7 saker du inte visste om Dracula
- Bram Stoker tänkte ursprungligen döpa blodsugaren till ”greve Wampyr”, men ändrade sig när han stötte på namnet Dracula under efterforskningar i ett bibliotek i den brittiska staden Whitby (som också förekommer i Stokers roman).
- En av Stokers vänner var den hyllade London-skådespelaren Sir Henry Irving. Författaren dyrkade Irving, men var medveten om hans dåliga sidor – skådespelaren var väldigt självupptagen och manipulativ. Det anses vara troligt att Stokers relation till den hypnotiske West End-legendaren inspirerade porträttet av Dracula.
- Han kan ha varit en irländsk dvärg. Teorin lanserades 2000 av folklivsforskaren Bob Curran som påpekade likheterna mellan Dracula och den irländska sagan om Abhartach, en blodsugande dvärg som vaknar till liv från de döda. Det finns inga bevis, men måhända hade Stoker hört talas om legenden; han föddes trots allt i Irland.
- Boken publicerades 1897 och hyllades av kritikerna, med vissa undantag. Det brittiska magasinet Vanity Fair (inte den nutida tidningen) tyckte att Draculas rädsla för vitlök var ofrivilligt komisk. Och flera recensenter påpekade att den var för smaklöst våldsam för att vara bra litteratur.
- Första filmen med Dracula var en ungersk stumfilm från 1921, som är till stora delar förlorad. ”Drakula halála” hade Paul Askonas i huvudrollen.
- Han har spelats av Peter Stormare. I den animerade filmen ”The Batman vs Dracula” (2005) dyker blodsugaren upp i Gotham City; Stormare gör grevens röst.
- Två slott i Rumänien tävlar om att vara det ”riktiga” Dracula-slottet: Bran nära staden Brasov och Poenari i Calimanibergen. Båda har kopplingar till Vlad Pålspetsaren. Det förstnämnda slottet är den stora turistmagneten, men det ser inte ut som Stoker beskriver det i sin bok. Det gör däremot Poenari, en otillgänglig ruin, högt uppe på ett berg. Men förmodligen var inte Stoker inspirerad av något av slotten när han skrev boken.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.