Blått blod

Regi Oscar Hedin, med Jan Bernadotte, Fred, Tore, David m fl.

Det är ingen större hemlighet att männen i vår kungafamilj, släkten Bernadotte, genom åren hoppat över skaklarna med jämna mellanrum. Om följden blev att det har fötts ett antal oäkta bernadottingar, blir väl ingen särskilt förvånad.

Regissören Oscar Hedin har under fem år samlat på historier om folk som kanske, kanske inte, är släkt med vårt kungahus. Några smått besatta av frågan, andra mer normalt nyfikna.

Då det handlar om snedsprång från Oscar II (1829–1907) och Karl XV (1826–1872), blir det mest ”Spårlöst Ultralight” av alltihop, det ligger lite väl långt bak i tiden.

Oscar Hedin gör ett försök med modern DNA-teknik. Det går väl sådär, även om kungafamiljens svarta får, Jan Bernadotte, glatt ställer upp med saliv.

Så förfärligt intressant blir det, till sist, inte. Filmen är en rätt utdragen timme, där man idisslar vissa saker. Telefonsamtalen till hovet om att försöka få vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf att lämna DNA-prov, det vet vi ju alla att det inte kommer att leda till något.

Oavsett vilken inställning man har till hovet hade det krävts en filmare i Michael Moores anda – med starkare förmåga att driva en tes, göra galna upptåg och provocera – för att blåsa liv i de här tragikomiska historierna om längtan efter att få vara lite ”finare” än man egentligen är.

Jan-Olov Andersson