En Tarantino full av berättarglädje
Publicerad 2016-01-15
västern Extrema filmnörden Quentin Tarantino har valt att filma i det extrabreda Ultra Panavision 70-formatet, inte använt sedan i ”Khartoum” 1966.
Rena galenskapen, kan man tycka, till just denna film, som ju till stor del utspelas inomhus på ett och samma ställe.
Men det fungerar utmärkt. Det breda formatet ger plats åt detaljer, både i hel- och närbilder. Tekniskt sett är filmen fulländad vad det gäller bildspråk, klippning, musik (nyskrivna Ennio Morricone-toner) och så vidare.
Men det Tarantinos fans bryr sig om är förstås:
1. Knivskarp dialog. 2. Action och våld.
Och där lever han upp till förväntningarna.
Ett par prisjägare (Samuel L Jackson, Kurt Russell), den enes fånge (Jennifer Jason Leigh) och en blivande sheriff (Walton Goggins) i staden Red Rock, möts på diligensen på väg till staden.
En snöstorm gör att de fastnar på Millie’s Haberdashery, rastplats för cowboys på genomresa i 1800-talets Wyoiming, USA, där det redan väntar ett antal personer, spelade av Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen och Bruce Dern. Den sistnämnde var general i sydstatsarmén under amerikanska inbördeskriget, som inte ligger så långt tillbaka i filmens handling. Alltihop resulterar i rasbråk mellan honom, några till och Samuel L Jacksons rollfigur och Tarantino använder n-ordet lika flitigt som i ”Django unchained”.
Raskonflikten känns lite som kosmetika i en dialog som mer handlar om att absolut alla i den här historien har sina egna lögner, hemligheter och agendor.
Tarantino tror inte på myten att cowboys var tystlåtna män som helst talade med puffran. Det pratas enormt mycket, men det är ytterst välskriven dialog, med mycket svart humor, suveränt framförd av alla skådespelare.
Alltihop leder förstås fram till pang-pang och ond bråd död för många. Innan dess har Tarantino dessutom bjudit på en rejäl ”twist” i intrigen.
Det är ingen av regissörens allra allra bästa. Han lär dessutom nog få fan från vissa kretsar för allt möjligt, som hur han spelar på fördomar om svarta män i en helt absurd monolog av Samuel L Jackson.
Men det är också sådana detaljer, tillsammans med att få andra likt Tarantino förmår fylla sina filmer med sådan energi och berättarglädje, som gör att man inte glömmer ”The hateful eight” i första taget.
BONUS
SE OCKSÅ: ”Macbeth” – om du gillar maffiga våldsscener. Annars är det till största delen en rätt seg historia.
VISSTE DU ATT… en del av Ennio Morricones musik, är sådant som aldrig användes i John Carpenters film ”The thing” (1982)?
JUST NU… filmar Jennifer Jason Leigh med David Lynch, hon har en liten roll när ”Twin Peaks” återuppstår som tv-serie.