Svensk skräck som är mer fniss än rys

Psalm 21

helskärm

RYSARE Vägen för svensk skräckfilm med övernaturliga inslag är inte direkt plogad. Ändå vågar man här bjuda på en historia om en stockholmspräst som får psykbryt i de norrländska skogarna när han undersöker omständigheterna kring sin fars mystiska död.

Det är demoner, tokiga sektmänniskor, Grudge-barn och hela Hin håle-baletten. Ingredienser som vanligtvis får mitt skräckhjärta att ropa halleluja.

Men trots fina detaljer, ambitiöst foto och några sköna karaktärer saknas det viktigaste av allt. Ett manus som håller ihop de stämningar som byggs upp. Frågor förblir obesvarade och för många diffust motiverade beteenden leder till fniss snarare än rysningar.

Även den mest övernaturliga historia behöver en inneboende logik. Och när manuset haltar hjälper inte ens en spöksminkad Per Ragnar. Eller Jonas Malmsjös festligt skruvade porträtt av en osedvanligt dreglande präst.

Ändå älskar jag själva försöket. Så på’t igen. Sverige behöver mer skräckfilm. Förslagsvis med fler manus signerade John Ajvide Lindqvist.