Fascinerande historia om makt och rikedom

Jan-Olov Andersson

Nicole Kidman är mycket träffsäkert sval i ”Grace of Monaco”, den påkostade biografin som invigde årets Cannes-festival.

En filmbiografi som dock hade vunnit på att vara både lite längre och på att även skildra Grace Kellys liv innan hon hamnade i furstefamiljens ”fängelse”.

Filmbiografier kan se ut på många sätt.

”La Vie en Rose – Berättelsen om Édith Piaf” var på många sätt en helgjuten och grundlig genomgång av franska sånglegenden Édith Piafs (1915-1963) liv och karriär. Från början till slut. Marion Cotillard var så bra i huvudrollen att hon Oscars-belönades och fick en internationell karriär.

Det är nästan så man har svårt att tro det är samma regissör – fransmannen Olivier Dahan – som har gjort ”Grace of Monaco”, filmen om Grace Kellys (1929-1982) liv. Hon som var amerikansk filmstjärna, mötte Monacos Furst Rainier III (1923-2005) under filmfestivalen i Cannes 1955, blev förälskad, gifte sig och fick tre barn med honom – och som levde olycklig i resten av sitt liv.

”Grace of Monaco” är inte alls grundlig på samma sätt som berättelsen om Édith Piaf, utan zoomar in på en ganska kort period tidigt på 1960-talet, när tre händelser kommer att förändra livet för furstefamiljen i Monaco för alltid.

Mästerregissören Alfred Hitchcock (1899-1980) kommer dit för att försöka övertala Grace Kelly att göra comeback i Hollywood. De har tidigare haft tre framgångsrika samarbeten, de som starkt bidrog till att göra Kelly till en superstjärna.

Samtidigt hotas Monaco som självständig stat. Frankrikes president Charles de Gaulle (1890-1970) retar sig enormt på skatteparadiset och det finns till och med funderingar på att invadera lilleputtlandet.

Och inom furstefamiljen rasar också strider. Ingen utom Furst Rainier III tycker om Grace Kelly, som anses snobbig, bland annat för att hon vägrar prata franska. Dessutom har furst Rainier III släktingar som själva är sugna på makten.

Valet att koncentrera historien till en så kort period är på gott och ont.

Gott, för att regissören kan fördjupa sig i just dessa bitar, alla inte så förfärligt kända av den breda allmänheten. Den ger också en sorglig skildring av en människa som tvingas leva ett helt liv utifrån de oskrivna regler som fanns för hur Monacos kungligheter ska uppträda.

Även om man fortfarande försöker hålla uppe en slags fasad, förändrades ju allt en generation senare. Grace Kellys döttrar Carolina och Stéphanie var vildsinta partyprinsessor innan de hunnit bli myndiga. Nuvarande regenten Albert II hade hunnit skaffa sig två utomäktenskapliga barn innan han gifte sig.

Ont, för att man saknar lite mer bakgrund till varför Grace Kelly valde detta livet.

Kärleken till maken (Tim Roth) verkar ju enligt filmen ha svalnat ganska snabbt.

Regissören har bråkat – och vunnit striden – med filmens amerikanska distributör Harvey Weinsten. Han ville ha mer Hollywood i filmen, mer av Grace Kellys liv i Drömfabriken innan hon hamnade i Monaco.

I det här fallet ger jag Weinstein rätt, filmen hade vunnit på det. Gjort porträttet av Grace Kelly mer nyanserat.

Nicole Kidman gör vad hon kan, men Grace Kelly mår ungefär lika taskigt hela tiden i filmen, det är i stort sett bara när Hitchcock hälsar på som hon visar lite levnadsglädje.

Vi kommer aldrig riktigt in under huden på Grace Kelly. Men ”Grace of Monaco” är ändå en fascinerande berättelse. En historia om hur makt och rikedom automatiskt inte innebär lycka.