Här finns något som är på allvar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-30
Hej, jag heter Sandra och jag gillar ”Twilight”.
Glömde nämna att jag vill bli seriöst bemött också.
Där har ni en kittlande ekvation som jag just nu försöker få ihop.
Sturm und drang.
Har det någon plats i ens liv när man med råge lämnat tonåren bakom sig? För det är ju det ”Twilight” är – stora känslor, evig kärlek och hotande död. Med tanke på hur många av mina vänner som fastnat i böckernas och filmernas värld tycks behovet inte på långa vägar ha stillats bara för att man fyllt vuxen.
Vi behöver fortfarande de stora kärlekshistorierna.
Löjligt? Må så vara. Men jag har Goethes unge Werther och möjligtvis Malcolm Lowrys alkoholiserade konsul i ”Under vulkanen” med mig. Troligtvis på Team Edwards sida.
Sedan vuxenvärlden fick upp ögonen för ”Twilight-fenomenet” och började skriva DN Kultur-artiklar möts fansen av det där sneda leendet.
Tonårsvampyrer! Tonårsvarulvar! Söta tonårstjejer som skriker. Gulligt.
Det var med ett snett leende jag började läsa böckerna – som en avkoppling i min ”seriösa” litteraturkonsumtion. Sedan sitter man där – fem böcker och två filmer senare – och säger ”åhhhh” när en ny bild av Robert Pattinson dyker upp i nyhetsflödet och undrar vad det egentligen var som hände.
Mycket med böckerna (och filmerna) känns tveksamt. Enerverande språklig upprepning (Edwards skönhet beskrivs på ett i sammanhanget bisarrt porrigt sätt), ett ålderdomligt kyskhetstema och en skrämmande bild av kärleken som något man offrar ALLT för.
Men mitt i vuxenlivets cynism, sneda leenden och fluff finns här något som är på allvar.
Kärlekssorgen går inte över. Människan Bella och vampyren Edward hör ihop – det är inte vilken tonårsromans som helst.
Det är en kärlek som innebär att båda måste göra stora val och monumentala offer.
Klart jag sitter som klistrad till sista sidan. Sedan lägger jag undan boken, betalar bostadsrättslånet och löser ett medelsvårt korsord.
Tillbaka till verkligheten.