Widerberg: Lätt att hamna i en tystnadsspiral

Jan-Olov Andersson

Johan om varför rollerna varit få, tills ”nå’n jävel ringer först”

Han gör få, men minnesvärda, film- och ­tv-roller. Ännu färre intervjuer.

Nöjesbladet har mött Johan Widerberg, 41, för ett samtal om allt från tv-serien ”Springfloden” och succéfilmen ”En man som heter Ove”, till varför han inte går i pappa Bo Widerbergs fotspår. Och så mustaschen, förstås. Och vad hans dotter sa när han rakade av den …

Det känns som att Johan Widerberg är väldigt sparsmakad när det gäller film- och tv-roller.

Han hade knappt lämnat tonåren bakom sig när han gjorde ”Lust och fägring stor” (1995), där pappa Bo Widerberg (1930–1997) regisserade honom i heta kärleks­scener med Marika Lagercrantz.

Stor succé i Colin Nutley-filmen ”Under solen” (1998), som blev Oscarsnominerad.

Sedan ganska tyst om honom i flera år, tills han mycket oväntat dök upp i en miniroll i Steven Soderberghs ”Ocean’s twelve”­ (2004).

Senast vi sågs för en intervju var i samband med Helena Bergströms ”Så olika” för sju år sedan.

– Jag är inte sparsmakad eller svår att få tag på, som det också har ryktats. De ringer inte mig så ofta helt enkelt. Nu har de ringt lite oftare de senaste två, tre åren, ­säger Johan, och fortsätter:

– Jag skulle ha velat jobba oavbrutet. Men det är ju så i den här branschen att syns man inte, finns man inte, och jag har aldrig varit intresserad av något allmänt kändisskap. Jag sitter inte i paneler, jag dansar inte i tv. Det är lätt att hamna i ett slags tystnadsspiral.

– Det går i cykler och branschen är räddhågsen. Det bygger på att nå’n jävel ringer först, då kanske andra tänker: Ja, men han, ja, han kanske kan fortfarande … Det där ser man ofta i Staterna, skådespelare försvinner i ett decennium, sedan gräver någon upp dem, ofta Quentin Tarantino.

Med i stora succéer

Men nu är det allt annat än tyst om Johan Widerberg.

Han var med i TV4:s storsatsning ”­Modus” i höstas. Spelar en liten, men ­viktig, biroll i ”En man som heter Ove”, på väg att bli en av alla tiders största svenska filmframgångar. Och har en viktig roll i SVT-serien ”Springfloden”, efter Rolf och Cecilia Börjlinds succédeckare.

Vad lockade med den rollen?

– Jag är ju generellt sugen och det här ­råkade vara ett spännande och vitalt sammanhang. Jag kommer väl inte in förrän i svansen av tredje avsnittet eller något. ”Minken” som jag spelar har varit tjallare åt Tom Stilton (Kjell Bergqvist), under den tiden han var polis. ”Minken” är en riktig hedersknyffel, har ett stort hjärta, men ­sedan har han ju sin speciella jargong.

”Bio kostar skjortan”

Är du förvånad att ”En man som heter Ove” där du har en liten, men viktig, biroll, har blivit en sådan enorm framgång?

– Nej, jag visste att det skulle gå bra, men kanske inte så bra. Nu för tiden behöver folk något att hänga upp det på, för att de ska gå på bio. Och det kostar skjortan. Är man en familj, så blir det snabbt tusen spänn med McDonald’s-besök och sådant innan filmen. Här fanns en bok som sålt multum. Är egentligen mer förvånad att Helena Bergström fått så jävla stor publik på sin film. Där är det ju ett originalmanus, folk har ingen aning, mer än att de ska få se Robert (Gustafsson).

Vi måste prata om din stora mustasch, ­både i filmen och tv-serien … Vi är inte ­vana att se dig så.

– Det där är Björn Runges fel. Det handlar om den där Afghanistan-filmen vi skulle göra. All utländsk militär personal anlägger nå’n form av ansiktsbehåring, för det underlättar i kontakten med lokalbefolkningen. Order utgick till ensemblen att spara ut skägg. Det är bara att glömma, sa jag. Jag är som en persika i ansiktet.

– Sedan visade det sig till min förtjusning att jag kunde pressa fram en hyfsad mustasch. Jag blev så exalterad att jag behöll den, i flera år.

– Jag är väldigt ointresserad av sådant som kallas grooming. Har taskig hårkvalitet, därför gömmer jag håret under hattar och mössor. Och mustaschen, det är svin­tråkigt att stå med produkter och att ansa den, i ­perioder har den varit … min flickvän har tyckt den varit äcklig.

Ska spela frikyrkopastor

Men nu har den nyligen åkt av, då Johan ska göra en biroll i Colin Nutleys ”Saknad”, en kriminalserie gjord för TV 4.

– Jag ska spela en suspekt frikyrko­pastor och de har aldrig ansiktsbehåring.

– Min dotter blev dock jävligt störd när jag tog bort mustaschen. Hon är två och ett halvt år. Jag skulle hämta henne på för­skolan och hade lämnat henne i mustasch, gått hem och rakat av den och kom tillbaka utan. Hon blev chockad, stannade upp i hallen och pekade på mig: Titta, pappa har ett ansikte!

Under de år när han inte har stått framför film- och tv-kameror, har Johan Widerberg försörjt sig på att skriva manus. Två stora tv-serier för SVT – ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen” – efter Leif GW Perssons romaner.

– Det är Sara Heldts förtjänst. Vi har ­varit bästa kompisar i 30 bast snart. Under alla år har vi pratat om att skriva tillsammans. För tio år sedan gjorde vi ett försök. Vi har kommit till en plats där det temperamentsmässigt fungerar. Hon är ju erfaren och ­etablerad, jag hade aldrig fått ­jobba på den nivån om jag inte hade blivit inbjuden av Sara. ­Sedan bidrar jag med saker i motprestation, hon sysslar inte med välgörenhet.

”Mån om min dötid”

Och så undrar man förstås: Ska du inte gå i pappas fotspår och regissera film?

– Absolut inte. Jag orkar inte. Det enkla svaret är att jag vet hur mycket tid och ­energi det krävs för att bli en bra regissör. Det kräver hela ditt liv. Jag är mån om min dötid. Att ligga och löka i soffan, spela tv-spel, se sport på tv.

Tror du din pappa hade lyckats bli film­regissör i dag?

– Björn Runge fick ju lägga ned sin film för att han ville göra den lite grann som en undersökande process, inte vara så styrd av ett färdigt manus. Det finns det inget utrymme för i dagens klimat.

– Den nyfikenhet och mod som drev svensk film under den våg min far var med i, det modet finns inte kvar i dag. Kompensationen kan man säga är att i dag kan du skapa och distribuera din egen konst. Det är mycket möjligt pappa hade gått ut och gjort filmer med sin ­Iphone.

FOTNOT: Björn Runges filmprojekt ”Mission 1325” lades ned en tid efter att inspelningen hade påbörjats. I rollistan återfanns förutom Johan Widerberg bland annat Josephine Bornebusch, David Dencik, Magnus Krepper och Ann Petrén.

Johan Widerberg om …

… Leif GW Persson:

– Vi har skakat tass några gånger. Min far gjorde ju en bra film efter en av hans böcker (”Grisfesten” blev ­filmen ”Mannen på Mallorca”) och då träffade jag honom som barn vid ­något tillfälle. Han var väldigt hands off när vi skrev tv-manus. Men har ­uttryckt sin uppskattning efteråt.

… när han jobbade som bartender ett år:

– Jättelänge sedan, innan jag började skriva med Sara. Försörjningsbördan blev akut, har alltid varit intresserad av att skaka goda drinkar, så då gick jag en utbildning. Det året fick mig dock att inse att jag inte kan eller vill lämna den här filmvärlden.