Dags för en ny våg av riktig svensk skräck?

Nöjesbladets David Olgarsson hoppas slippa fler kalkoner

Ny svensk skräckfilm är något vi är svältfödda med i det här landet.

Allra minst kvalitativ sådan.

Men kanske har vi just skådat ljuset för en ny våg av svenska rysare – bortom ­tidigare kalkoner?

helskärm

Här kan du ­läsa en intervju med bland andra Molly Nutley om nya svenska skräckfilmen ­”Alena” som har biopremiär i dag. Filmen, som är baserad på Kim W. ­Anderssons serie­roman med samma namn är kanske inget unikt i sig: en slasherfilm i skolmiljö med obehagliga mobbargäng och ett utstött offer som försöker klara sig genom skolans helvete – med blodigt resultat. En variation på en handling vi sett förr, kanske mest minnesvärt i Brian de Palmas klassiska Stephen King-filmatisering ”Carrie” från 1976.

Utöver ”Alena” har vi även ­svenske David F. Sandbergs upphajpade Hollywoodsuccé ”Lights out” (man kan bara hoppas på ett projekt på svenska också) som representanter för en ny våg av svensk­producerad skräck.

Men att se svensk skräckfilm med den sortens ambitioner – och medel att förverkliga visionen – är sällsynt.

Visst, går man långt till­baka kan man såklart hitta flera pärlor. Tidlösa klassiker­ ­såsom Victor Sjöströms stilbildande stumfilm ­”Körkarlen” från 1921 och Ingmar Bergmans kriminellt under­skattade och surrealistiska skräck­utflykt ”Vargtimmen” från 1968 samsas på listan över svensk skräck som fortfarande är bra trots sin å­lder.

Men mer nutida då? Jo, det sena 90- och tidiga 00-talet bjöd oss för all del på några glimtar av ny skräck. ”Blair Witch Project”-aktiga ”Det okända” från 2000, ”Strand­vaskaren”, skräpiga ”Camp Slaughter” och vampyrkomedin ”Frostbiten” (alla tre från 2004) gjorde alla försök till något mer, men utan större succé.­ Vi fick till och med antologi-tv-serien ”Chock” från 1997, vars enda behållning var de geniala monologerna innan varje avsnitt, framförda av salig Ernst-Hugo Järegård. Var filmerna särskilt bra?

Njae. Inte direkt.

Tomas Alfredsons version av John ­Ajvide Lindqvists succéroman ”Låt den rätte komma in” från 2008 var egentligen den första på riktigt helgjutna moderna svenska skräckfilmen. Utöver briljant foto samt skådespeleri hade framgången kanske också något att göra med att den hittade en speciell känsla.

På samma sätt som Bo ­Widerberg 30 år tidigare bland­ade diskbänks­realism och ­slirig exploitation-­estetik i de bästa svenska polisfilmerna. Han fångade tonträffen precis mittemellan ett gråbrunt knastertorrt ”sosse­sverige” och något större och mer fantasifullt.

I ett rimligare film-Sverige hade detta ­varit startskottet för fler filmer i genren. Så blev det ju som bekant inte, men kanske kan ”Alena” ­vara startskottet för en våg av ny, bra svensk skräckfilm?