”Ett skelett rör sig försiktigt på scen

Markus Larsson

helskärm

POPDOKUMENTÄR Dokumentären bygger ofta på ett bildmaterial som egentligen inte skulle bli film.

Resultatet är därefter – andefattigt och tunt.

Regissören Kenny Ortega har klippt ihop scener från Jacksons repetitioner inför sin comebackshow i London. Fansen får se glimtar av en show som långtifrån är färdig. Och mellan låtarna och numren intervjuas dansarna och musikerna. De får titta in i kameran och berätta hur fantastiskt det är att stå på samma scen som ”The King of Pop”.

Det är verkligen inget djuplodande porträtt av popstjärnan. Vad han själv tyckte och tänkte och kände inför sitt livs sista, stora popföreställning får vi aldrig veta. Jackson blir tyvärr inte intervjuad. Han pratar bara ordentligt en enda gång. Men då handlar det om hur mycket han avskyr miljöförstöring. Och att han har en stor respekt för träd.

Superkraften saknas

Före premiären gick det rykten om att filmmakarna och skivbolaget försökte mörklägga Michael Jacksons sviktande hälsa. Bland annat genom att använda Jacksonimitatörer i dansnumren. Nån sådan manipulation kan åtminstone inte jag upptäcka.

Däremot är det tveksamt om Jackson hade klarat av att göra 50 konserter i rad. Han ser tärd ut. Som ett skelett med för stora kläder. Han är väldigt ängslig för sin röst och rör sig försiktigt över scenen.

Koreografin och rörelserna och tjuten i ”Beat it” och ”Thriller” och ”Billie Jean” sitter fortfarande. Men kraften och spänsten och Jacksons nästintill övernaturliga scenutstrålning är borta.

Det intressantaste är den omtalade perfektionismen.

Jackson kan febra hur länge som helst över olika smådetaljer. I en låt är det till exempel extremt viktigt att pianisten använder rätt synthljud.

I ett annat nummer hänger allt på när en bulldozer höjer eller sänker plogen.