Fascinerande möte om ’slutgiltiga lösningen’
Gemyt, konferenskaffe och folkmord i ”Wannsee 1942”
Uppdaterad 2023-05-25 | Publicerad 2023-01-20
Wannsee 1942
Regi Matti Geschonneck, med Philipp Hochmair, Johannes Allmayer, Maximilian Brückner, Matthias Bundschuh.
FILMRECENSION. Protokollet från den ökända nazistkonferensen i Wannsee 1942 har blivit som en pjäs som sätts upp med jämna mellanrum.
Återigen är kontrasten mellan gemyt, konferenskaffe och folkmord brutalt slående.
DRAMA. Ett vanligt missförstånd om konferensen i Berlinförorten Wannsee 1942 är att där fattades beslutet om den ”slutgiltiga lösningen i judefrågan”, det vill säga nazisternas folkmord.
Men bollen redan i rullning. Året innan hade Hermann Göring gett SS-chefen Reinhard Heydrich i uppdrag att organisera en ”slutgiltig lösning”. Konferensen som hölls i en villa i Wannsee den 20 januari 1942 var alltså inte ett tillfälle då gaskamrarna ”brainstormades” fram som en idé, utan allt var redan förberett av Heydrich och hans assistent, Adolf Eichmann.
Vad de ville få ut av den korta konferensen var dels att få alla närvarande militärer och byråkrater på mötet att acceptera Heydrich som ytterst ansvarig för planen. Dels att reda ut hur många judar som skulle hanteras och hur man skulle gå tillväga med till exempel blandäktenskap.
En kopia av protokollet överlevde kriget
Med andra ord: det var en helt vanlig jobbkonferens, med kaffe, tilltugg och några praktiska frågor att avhandla. Alla var införstådda med och delaktiga i folkmordet men många förstod inte att just det här mötet skulle bli en stor historisk händelse.
Men att det blev så berodde på att en kopia av protokollet överlevde kriget. De pappren talade så pass mycket klarspråk att de användes som bevis mot nazisterna under Nürnbergrättegångarna.
Det är detta protokoll som har använts som underlag för flera filmer. Det liknar ett manus till en dialogtung pjäs.
Den första kom 1984, en välgjord tysk tv-film. 2001 kom HBO:s engelskspråkiga version med flera berömda namn i rollistan, däribland Kenneth Branagh som Heydrich. Också mycket sevärd.
Hur skiljer sig den här bioaktuella tyska filmen från sina företrädare?
Inte mycket alls. Även det här är egentligen en tv-film, som lanseras för biovisning utanför Tyskland. Den kom lagom till konferensens 80-årsdag för exakt ett år sedan och är ett gediget hantverk.
Båda föregångarna är ungefär så långa som konferensen var i verkligheten, cirka en och en halv timme. Men den här nya versionen är tjugo minuter längre och dröjer sig kvar mer vid nazisternas minglande före och efter själva diskussionerna runt bordet.
Ger det något mer, utöver det vi redan har sett i de tidigare filmerna? Nej, det är väl den här filmens svaghet.
I alla tre verken kontrasteras vansinnet och ondskan på ett stramt men effektivt sätt mot vardag och gemyt. ”Wannsee 1942” har ingen musik, ett medvetet val eftersom regissören Matti Geschonneck ville undvika den sortens manipulation.
Avslappnat på konferensen
Heydrich är på gott humör, konferensen går som han vill. Generösa konjakskupor serveras. Det skämtas, alla är på någorlunda samma nivå. De verkliga höjdarna, som Hitler och Göring, finns inte på plats, utan det är mer avslappnat.
Skådespelarna finner trivseln mellan rollfigurerna – men också rivaliteten. Mot slutet av konferensen hamnar juristen Wilhelm Stuckart (Godeherd Giese) på kollisionskurs med somliga av deltagarna. Han har varit med och skrivit raslagarna och är mån om att den strukturen inom Tredje riket upprätthålls. Medan vissa av mötets brutalare deltagare egentligen skiter i det, särskilt om lagarna kommer i vägen för massmorden.
Barbariet bakom vardagskäbblet och delikatesserna på buffébordet finns där hela tiden, det är grunden allt vilar på. Ibland bubblar det groteska upp, som stanken ur en kloak.
Men Heydrichs väna leende slätar över allt.
Eftervärlden kommer att tacka dem, det är deras övertygelse.
Filmen har biopremiär idag, 20 januari.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.