Trivsam underhållning

Jan-Olov Andersson

Boksuccén ”Hundraåringen…” fungerar även som film

Boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blev ett fenomen.

Högst tveksamt om filmen blir det. Det är välgjord underhållning som puttrar på lagom trivsamt i knappt två timmar. Varken mer eller mindre.

KOMEDI De dyker upp med jämna mellanrum, de där böckerna som alla ska läsa.

Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” för tretton år sedan. Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”. Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” i fjol. Och för fyra år sedan Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Över en miljon sålda exemplar i Sverige. Mer än sex miljoner runt hela världen, den är översatt till 33 språk.

Som manusförfattare har Felix Herngren och Hans Ingemansson lagt till och (i högre grad) skippat händelser i boken, men kärnan i berättelsen är förstås där.

Det börjar, precis som i boken, med att hundraåringen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) inte alls känner sig så gammal. Så när han ska bli uppvaktad av såväl personalen på ålderdomshemmet där han bor, som de andra gamlingarna och lokalpressen, rymmer han ut genom fönstret och är sedan dess spårlöst försvunnen för både dem på hemmet och polisen.

Han får av en slump med sig en resväska full med pengar som många kriminella vill åt, slår följe med Julius (Iwar Wiklander), som han möter i ett nedlagt stationshus, och hamnar hos en kvinna (Mia Skäringer) på den sörmländska landsbygden.

Parallellt med detta får vi i återblickar följa Allan Karlssons liv från födseln fram till nu. Ett äventyrligt liv då Allan, som blir sprängämnesexpert redan som barn, dyker upp och är med och påverkar historiens gång under hela 1900-talet. Det är möten med USA:s vicepresident Harry S. Truman, president Ronald Reagan, sovjetiska ledare som Josef Stalin och Gorbachev, spanske diktatorn Franco och Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander. Han hjälper också Robert Oppenheimer att uppfinna atombomben.

Inget nytt påhitt, sådant har vi sett förr i både Woody Allens ”Zelig” (1983) och med Tom Hanks i Robert Zemeckis ”Forrest Gump” (1994), men det är ett grepp som fungerar utmärkt även här.

Överlag är tillbakablickarna det bästa i filmen och hade gärna fått ta ännu mer plats i historien. Detta är en av alla tiders dyraste svenska filmer och det märks i de scenerna, i valet av spelplatser, kläder, scenografi, musik, ja allt som hör de olika platserna och årtalen till. Som åskådare känns det verkligen som att man får åka med till de platserna.

Mycket bra är också Robert Gustafsson, som gör en storstilad insats i huvudrollen. Man ”köper” väldigt snabbt honom som Allan Karlsson i alla möjliga åldrar, från cirka 20-årsåldern och uppåt. Här finns mer en helgjuten gestaltning av en människa av kött och blod, än när han har spökat ut sig i tv-serien ”Gustafsson 3 tr”. Allan Karlsson har också en hel del fyndiga och roliga repliker och de prickar förstås också Gustafsson in med perfekt tajming.

Däremot är det ibland svårt att höra vad han säger. Hundraåringar pratar väl i och för sig kanske inte alltid så tydligt, men jag var verkligen inte ensam under pressvisningen om att inte uppfatta alla repliker.

Berättelsen i nutid är tyvärr inte fullt lika lyckad. Rutinerade Iwar Wiklander blåser effektivt (och som alltid) liv i sin birollsfigur, men övriga har för små roller för att man ska förstå vad de är för typer. Varför bor till exempel Mia Skäringers kvinna på en övergiven bondgård ihop med en elefant? Och det kriminella gänget… de är så trögtänkta att det liksom inte finns på kartan att de skulle ha så värdefulla affärer ihop med en utländsk storgangster.

Samtidigt finns det absolut roliga scener även i den delen av handlingen.

Där Jonas Jonassons bok var en bladvändare av rang, puttrar filmen på i ett trivsamt tempo. För min del hade den gärna kunnat få vara lite längre.

Men där boken blev en klassiker, är filmen mer en väl fungerande och underhållande komedi. Varken mer eller mindre.

Filmen har premiär på juldagen.