Till vildingarnas land
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-29
En rad, max 600 tecken
”Till vildingarnas land” bygger på Maurice Sendaks klassiska barnbok, och går kort och gott ut på att en liten pojke bråkar med sin mamma och skickas i säng utan middag. Plötsligt befinner han sig i vildingarnas land, där han blir kung över en liten grupp håriga monster.
Boken är inte lång, men det finns mycket stämning och känsla i de få raderna och illustrationerna som hör till – något som regissören/manusförfattaren Spike Jonze och medmanusförfattaren Dave Eggers tagit fasta på och fått med sig till filmen. Med nästan plågsamt exakt tonträff skildrar de hur det är att vara barn – och på så sätt är ”Till vildingarnas land” kanske inte så mycket en film för barn, utan mer en film om alla de stora och kaosartade, osorterade känslor det kan innebära att känna och tänka som ett. Om man tillhör dem som fortfarande minns hur det var gör det ont att titta, men är samtidigt gåshudsframkallande vackert. Bilderna! Stämningen och känslan! Dialogen! Den sistnämnda ska för övrigt vara inspirerad av John Cassavetes, något jag inte tänkte på när jag såg den första gången – men ska lyssna efter vid nästa titt. För en andra titt kommer det att bli, och många, många fler efter det. ”Till vildingarnas land” kan redan nu utnämnas till en av årets absolut bästa filmer, kanske en av 10-talets. Du måste se den.
Emma Gray Munthe