En film som väcker känslor och tankar
Publicerad 2014-05-09
En sång från hjärtat
Regi Pernille Fischer Christensen, med Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Birgitte Hjort Sørensen, Sofus Rønnov, Eve Best.
drama Snacka om en film där alla känslorna kommer på en och samma gång.
Positiva och negativa. Upprörda och ledsna. Engagerade och förbannade.
Först undrar man ju varför de har valt just Mikael Persbrandt att spela en uttalat dansk rockstjärna. Han pratar ju svenska. Ser visserligen ut som Ulf Lundell för ungefär femton år sedan, men låter i bästa fall som en fattigmans-Leonard Cohen. Inte fan köper man honom som världsstjärna.
Och sedan glömmer man allt det där så fort filmen börjar skildra människan, inte rockstjärnan, Thomas Jacob.
Han har flugit in från bostaden i Los Angeles för att spela in en ny cd i sitt gamla hemland. Trogna producenten Molly (Trine Dyrholm) finns på plats. Liksom hans manager sedan många år, Kate (Eve Best). Då dyker den vuxna dottern (Brigitte Hjort Sørensen) han alltid har struntat i upp med sin 10-12 år gamla son (Sofus Rønnov). Dottern lever ett rätt uppfuckat liv och plötsligt har morfar fått ett barnbarn på halsen.
Då hör det till saken att Thomas Jacob är ett självupptaget praktarsle, totalt utan empati för någon. Han tilltalar sin manager med orden din lesbiska fitta. Är elak mot det vänliga filippinska hembiträdet (Lourdes Faberes) i huset (eller snarare slottet…) han har hyrt. Den värsta vuxna människa jag har träffat, som barnbarnet säger. Det enda de har gemensamt är att de tycker om att spela gitarr ihop.
All heder åt Mikael Persbrandt som på något märkligt sätt faktiskt lyckas skapa känslor för denna djupt motbjudande människa. Man engagerar sig i hans öde, fast man inte vill. Man kan tycka att Persbrandt spelar över ibland, fast å andra sidan är Thomas Jacob, som kämpat dygnet runt i sex år med att hålla sig sprit- och drogfri, en väldigt störd människa. Inget beteende från hans sida är därför kanske over the top.
Jag tycker slutet är både ologiskt och dumt. Det kan tolkas som både lyckligt och djupt sorgligt.
Ingen film man blir munter av, direkt. Men en film som väcker mycket känslor och tankar och är en bra utgångspunkt för låååååånga samtal efteråt.
Inte minst om varför Mikael Persbrandt, efter ”Mig äger ingen”, än en gång valt att tackla en roll som ännu mer speglar sig i hans egna erfarenheter.