Maratonmannen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-21
Dissad av Noomi Rapace – missad lunch hos Besson – häng med vår man i Cannes bakom kulisserna
CANNES. Folk brukar fråga varför man inte är solbränd efter två veckor på franska rivieran. Folk har inte en aning om vilket stressigt maratonlopp det är att bevaka världens största filmfestival, där 4 000 journalister varje dag jagar den bästa storyn. Följ med Jan-Olov Andersson bakom kulisserna, till en alldeles vanlig dag i Cannes.
Riiiiiiiiing. Väckarklockan tjuter. Hann inte köpa frukostbröd dagen innan. En Vicks Blue-pastill är också en frukost. Bor i samma lägenhet (50 kvm) på rue
des Frères Pradignac sedan fem år tillbaka. Ful och utan internet (löses med franskt surf-SIM-kort), men bra balkong och läget mitt i smeten är guld. Läser aftonbladet.se för att se vad som hänt i världen. Läser på inför dagens intervjuer.
Hämtar tre dagliga branschtidningar på Hôtel Majestic.
På plats i festivalpalatsets stora biograf för nya ”Wall Street”- filmen. Alltid på samma plats. Har man som rutinerad Cannes-resenär förtjänat sin högprioriteringsackreditering (rosa kort med gul plutt) går man i och för sig förbi kön och kommer alltid in på presskonferenserna. Förstår ändå aldrig kollegor som frivilligt sitter mitt i en bänkrad, där det tar så lång tid som möjligt att lämna biografen efter filmen. Snabbläser branschtidningarna i jakt på nyheter.
Filmen börjar. Det är verkligen en njutning att se filmer i Grande Théâtre Lumière (2 200 platser). Perfekt bild och ljud, sköna fåtöljer, förmodligen världens bästa biograf.
Presskonferenserna börjar alltid någon kvart efter filmen. Henri Béhar som leder dem, tar onödigt stor plats själv. Och det är svårt att få frågan. Han har sina favoriter. Oftast blir det mer show än information. Man har genom åren upplevt sådant som hur en packad Nick Nolte detaljerat berättat hur han gav oralsex till en kvinna. Hur Lars von Trier provocerat journalister. Hur en japansk journalist frågat Tom Hanks om han ville signera en affisch för ”Turner & Hooch”. ”Visst, men du kunde väl valt en bättre film”, sa alltid lika sympatiske Hanks.
Gruppintervjuer för Woody Allens film. Ett tiotal journalister avverkar under 4 x 20 minuter Woody, Naomi Watts, Josh Brolin och nykomlingen Lucy Punch. Blir oftast rätt bra intervjuer, om inte hatobjekt som ”den muttrande greken” eller italienskan som tycker att alla svarta ser likadana ut och frågar Samuel L. Jackson om filmer som Denzel Washington har gjort är med vid bordet. För att inte tala om turken som frågar alla Hollywood-stjärnor om de vill komma till hans hemland och spela Atatürk (landets grundare).
Jaja, vi svenskar har ju våra frågor, vi också. Hur är det att jobba med Lasse Hallström, Stellan Skarsgård, Peter Stormare och (numera) Malin Åkerman? Eftersom alla nämnda är så omtyckta, kan det ge långa svar som får utländska kollegor att ge en onda ögat i dagar efteråt ...
Hungrig som fan. Har tackat nej till något slags hyllningslunch på lyxiga Hôtel Carlton till Agnès Vardas ära (ville mer åt maten än regissörslegendaren...) och en annan med Gilles Jacob, förre festivalchefen, för det krockar med ...
... minibuss tjugo minuter upp till Luc Bessons villa i Cannes övre lite Djursholms-liknande delar. Stor trädgård, pool, underbar utsikt, egen kock som lagat maffig buffé. Det vattnas i munnen. Men den verkar inte vara för oss murvlar. Sätter mig i en solstol vid poolen i, typ, fem minuter. Sedan intervjuer med regissören och stjärnan i hans nya film. När vi ska åka, säger Luc:
– Ska ni inte äta av buffén?
Buss till Hôtel Du Cap i Antibes, ungefär två mil österut. Ett av världens lyxigaste hotell. Vi journalister blir alltid behandlade som något katten släpat in. Släpps av vid hotellets sopstation. Sedan placeras vi ut i en cabana nära vattnet. Hittade två kexbitar, det blev dagens lunch. ”The talent”, som de säger, avlöser sedan varandra vid våra bord. 5 x 20 minuter med Michael Douglas, Oliver Stone, Shia LaBeouf, Carey Mulligan och Frank Langella. Alla är väldigt bra.
Minibuss tillbaka till Cannes. Bilköer. Fem telefonmeddelanden. Pr-kvinnan för Noomi Rapaces kommande utländska film meddelar att jag inte får träffa henne. Agenten har sagt nej. Precis som jag anade. Skickar ett surt sms till agenten, som en markering. Får aldrig något svar. Och ... ha ha, skrattar bäst som skrattar sist. Inget förbjuder mig att citera norska kollegor som träffar Noomi. Ringer en annan pr- människa och säger att jag inte hinner till en intervju jag ändå mest skulle ha gjort för att vara snäll mot pr-bolaget. You scratch my back and I scratch yours. Det fungerar så ibland. Träffa ett antal nobodies och du ligger avsevärt bättre till när pr-människan har en superstjärna på plats. Ibland har just dessa nobodies blivit superstjärnor. Då känner man sig rätt cool när de känner igen en ...
Skriver fyra artiklar tre gånger så fort som normalt.
Film på festivalpalatset.
Middag med någon/några av Gunnar, Geir, Vibeke, Martyn och de andra journalistkollegorna. Ibland kan vi alla frossa lite på en påkostad fest, men årets upplaga av Cannes är den sämsta någonsin när det gäller sådant.
Förr i tiden, när man var ung, snyggare och singel, hängde man på Le Petit Majestique och diskuterade film, livet och kärleken till de stängde. Nu vet man sin plats. Trött bäddar man ned sig senast framåt ettiden. Drygt fem timmar senare startar ju ännu ett maratonlopp. Just i dag verkar vara en så lugn dag att jag nog hinner med borgmästarens stora lunch på slottsgården. Lokal fisk med gigantiska berg av aioli, vitlöksmajonäs och kallt rosévin. Är alltid i slutet av festivalen och är väl tänkt att fungera som ett slags mental debriefing bekostad av staden Cannes. Allt för att vi slutkörda journalister ska längta tillbaka till nästa år ...