Viggo och Kodi bär hela vägen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-22
till Vägen
Av John Hillcoat, med Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron.
DRAMA Mannen och pojken har inga namn. De vandrar i ett lika namnlöst landskap i norra Amerika efter att något katastrofalt inträffat. Vi vet inte vad som förstört världen och dödat de flesta. Det finns knappt mat, det är en askgrå värld där mannen och hans son hela tiden är i rörelse för att inte fångas av andra. För att inte ätas av andra.
Cormac McCarthys starka roman slösar inga ord när den berättar historien, och läsaren suggereras att skapa egna bilder. John Hillcoat (”The proposition”) fångar bokens stämning och anda i sin kärva film. Fotot av Javier Aquirresarobe skapar minnesvärda bilder med lite ljus. Det öde landet är ett trovärdigt landskap där huvudpersonerna rör sig, och de viktiga delarna av boken är kvar oförändrade. Ibland har något våldsamt mjukats upp, det finns lite mer kärlek och återblickar till livet före katastrofen. Men det är Viggo Mortensen och den unge Kodi Smit-McPhee som bär filmen. Man tror på deras relation och dras in i deras rädsla och kärlek, deras lycka när något överraskande gott inträffar. Och smärtan över allt elände de ser när de ständigt rör sig för att hitta något bättre.
Det är sammanbitet och hårt. Minnen, och drömmar, ger de andra bilderna, av en soligare och lyckligare tid. Men det finns också mycket smärta kring tankarna på pojkens mamma ( Charlize Theron) och den väg hon valde. För fadern är det som en mardröm som hotar att ta hans förnuft. Ett par andra tungviktare finns i rollistan, men Robert Duvall och Guy Pearce dyker bara upp i hastiga scener. Och går nästan inte att känna igen. Mannen som Viggo Mortensen spelar bär ett vapen med två kulor. En för var och en av dem om han bedömer att det är nödvändigt. Han lever för att skydda pojken, men också för att lära sonen överleva på egen hand om så blir nödvändigt. Pappan pratar om godhet, om att göra det rätta. Ibland innebär det att använda våld. Pojken diskuterar, vill hela tiden ha försäkran om att de fortfarande är på den goda sidan. En sida som bara är en idé eftersom allt de möter är skräck, hot och förtvivlan.
På vägen stöter de på många som råkat illa ut, i mardrömsbilder. ”Vägen” lever tack vare Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee. Det är deras förhållande som är det viktiga. Det handlar inte om framtiden, utan om vägen vi går på nu. Vad lämnar vi till våra barn?