Störtlöjligt och helt underbart samtidigt
Publicerad 2019-01-18
FILMRECENSION. M Night Shyamlans ”Glass” är skrattretande pretentiös – och alldeles, alldeles underbar.
Glass
Regi M Night Shyamalan, med James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L Jackson, Sarah Paulson, Anya Taylor-Joy.
THRILLER Hyllad och betraktad som ett skämt. Nedförsbacke, en rad floppar och uppstuds. M Night Shyamalans karriär har tagit nästan lika många vändningar som hans filmer haft sluttwister. Och nu ”Glass”, den tredje delen i trilogin där ”Unbreakable” (2000) och ”Split” (2016) kom först.
Med den förstnämnda hann han före vågen av superhjältefilmer, och skapade ett helt eget universum när han började med historien om David Dunn (Bruce Willis) som så småningom inser att han är okrossbar och kan använda sina speciella krafter för att göra gott, och hans absoluta motpol: den skurksmarte serietidningsspecialisten Elijah Price (Samuel L Jackson) som fötts med ett skelett skört som glas.
Den mer skräckartade ”Split” hade Kevin Wendell Crumb (James McAvoy), en man med dissociativ identitetsstörning, i centrum. Några av hans olika personligheter samlar helig mat (tonårstjejer) som ska ges till The beast, den personlighet som är störst, starkast och hela människoskapelsens krona. Att ”Unbreakable” och ”Split” överhuvudtaget hängde ihop visste man inte förrän i slutsekunderna när Bruce Willis dök upp i en cameo. I ”Glass” är så hela trion förenad, och efter en del sammandrabbningar och turer sitter de alla tre på ett psykiatriskt forskningssjukhus.
Shyamalan har anklagats inte bara för att göra provocerande dåliga filmer, utan också för att lida av messiaskomplex och ta sig själv på för mycket allvar. I ”Glass” finns en hel del att bli provocerad av – till exempel hur den skildrar psykisk ohälsa och psykiatri, att filmen i förbifarten säger att det är något vackert med barndomstrauman, överspelet (även om det är väldigt roligt att se McAvoy ha så roligt med alla personligheter) och den bristande säkerheten på sjukhuset – men ändå är det underhållande från början till slut och man vill verkligen veta vart det ska ta vägen.
”Glass” är som en undervattensdröm där ljusstrålarna bryts på ytan och gör allt lite skevt och konstigt, en värld där det fantastiska inte kan förklaras bort – och Shyamalan är så pretentiös och kompromisslöst naiv att resultatet är störtlöjligt, storslaget, skrattretande och alldeles underbart på samma gång.
SE DET HÄR OCKSÅ: Shyamalans ”Lady in the water” är trots utskällningarna en fin, fantasifull och rolig saga.