Stundtals makalöst skickligt gjord

Jan-Olov Andersson

Ändå blir Captain America sällan spännande

Marvels tredje Captain America-äventyr har världspremiär i dag i Sverige.

Med makalöst skickligt gjorda actionscener. Som ändå i långa loppet ändå aldrig blir spännande.

Tyckte ni att Zack Snyders ”Batman v Superman: Dawn of justice” bara var ett onödigt uppblåst superhjälteäventyr?

Här kommer alla de andra superhjältarna på en och samma gång i kamp mot varandra. Ant-Man v Spider-Man. Hawkeye v Black Widow. Scarlet Witch v Vision. The Winter Soldier v Black Panther. Och Captain America v Iron Man.

I Marvels universum, är filmen lika mycket en uppföljare till ”Avengers: Age of Ultron” som till den andra Captain America-filmen.

Om vi nu ”köper” konceptet att det finns superhjältar, har filmen faktiskt ett inte så dumt upplägg. Med moraliska undertexter.

Efter att ett uppdrag i Nigerias största stad Lagos spårat ur, bestämmer sig USA:s utrikesminister (William Hurt) att The Avengers ska ligga under FN:s ansvar. 117 länder skriver på avtalet. Iron Man/Tony Stark (Robert Downey Jr) tycker det är ett klokt förslag. Captain America/Steve Rogers (Chris Evans) tycker tvärtom. De har också olika åsikter om den sistnämndes vänskap med Winter Solder/Bucke Barnes (Sebastian Stan), en gammal vän och vapendragare som nu blivit livsfarlig mordmaskin. Och så delas The Avengers upp i två läger i kamp mot varandra…

Här dyker nya namn upp, alla gestaltade av utmärkta skådespelare. Chadwick Boseman som Black Panther. Tom Holland som Spider-Man. Daniel Brühl i skurkrollen.

Här finns en uppfinningsrikedom i action- och slagsmålsscenerna som slår det mesta i de tidigare Marvel-filmerna. Stundtals makalöst skickligt gjort.

Men det blir ju aldrig särskilt spännande, när superhjältar med superkrafter, och som tål precis hur mycket stryk som helst, pucklar på varandra i evigheters evighet. När en av dem har fått så mycket stryk så han borde ha varit död tio gånger om, har han bara fått lite näsblod.

Efter ett par timmar (då återstår en halvtimme) kommer jag på mig själv att tänka på stora utslagsmatcher i fotboll. I VM, EM eller Champions League. Hur man mot slutet, när det börjar dra mot förlängning, börjar längta lite efter att det inte ska bli några fler mål, så att alltihop slutar med dramatisk straffsparksläggning.

Men en hel match där Ronaldo, Messi, Zlatan eller vilka det nu är slog straff på straff på straff, det skulle ju bara bli tjatigt.