Vackert vykort från en resa som inte når målet
Publicerad 2012-07-19
On the road
Regi Walter Salles, med Sam Riley, Garett Hedlund, Kristen Stewart, Kirsten Dunst, Viggo Mortensen.
DRAMA Många har misslyckats och gett upp.
Det kanske inte går att filma Jack Kerouacs kultbok ”På drift”?
Det största problemet med att förvandla romanen till film? Bokens styrka är språket. Kerouacs strömmande prosa fick fler än Ulf Lundell att sätta sig vid skrivmaskinen.
En litterär inspirationskälla, men syntax är ingen bra start för en bildberättelse. Ironiskt nog har boken säkert inspirerat filmare att göra andra road movies. Men ”On the road” har stått stilla som filmprojekt. Decennier av motorstopp.
Intrigen kan inte riktigt bära en film. Det är mest än slank dom hit, än slank dom dit och än slank dom ner i diket.
Walter Salles försöker lösa det här genom att filtrera romanen genom verkligheten. Rollfigurerna läggs nära de förebilder som Jack Kerouac hade när han hittade på deras alias. Vi ska se Kerouac i Sal Paradise och hans stökige kompis Neal Cassady i Dean Moriarty. Deras homosexuelle vän Carlo Marx som skriver poesi är Allan Ginsburg. Viggo Mortensen, i en mycket liten biroll, spelar Old Bull Lee, lika med William Burroughs.
Filmens berättare är mest en iakttagare. Motor och huvudperson blir i stället Dean Moriarty, den rastlöse rebellen som både kvinnor och män blir förälskade i.
Dean Moriarty är den evige buspojken, Peter Pan som inte vill växa upp. Den som bränner sig själv i båda ändarna och lämnar många andras hjärtan i aska. Han är den sortens omogen drömmare läsare blir fascinerade av som tonåringar, men sedan växer ifrån.
Om man inte lever kvar i en pubertal bubbla och dyrkar rockstjärnor som sprattlar desperat för att slippa verka vuxna.
Det är inte lätt att bygga en film kring en oansvarig slarver. Kerouacs romantiserade bild av upptågen blir ofta mest sorgliga i filmen. Dean Moriartys svek mot vänner och kärlekar gör honom till ett karismatiskt kräk.
Garrett Hedlund är dock mycket bra i rollen, och ”On the road” är genomgående välspelad och snygg.
De är inte på väg någonstans, de är på drift, vilse i sig själva, rädda att stanna upp och känna efter.
Ett vackert vykort från en resa som aldrig kommer fram.