Guillou grät när han såg "Ondskan"
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-21
Filmen om hans ungdomstid river upp gamla sår
Jan Guillou har sett den nya filmen "Ondskan" tre gånger.
Och varje gång har tårarna runnit.
- Men jag tycker inte att en vuxen man ska gråta offentligt, säger han.
Jan Guillous självbiografiska roman "Ondskan" har lästs av nästan två miljoner svenskar.
Och när filmen har premiär på fredag kommer ännu fler att få uppleva Guillous dramatiska och våldsamma tid på ett internat i slutet av 50-talet där förtryck och pennalism är en bärande del av så kallad kamratuppfostran.
"Erik är för snäll"
Enligt Jan Guillou har allt i boken och filmen hänt på riktigt med några få undantag.
- Den enda svagheten i filmen är att de har gjort Erik (huvudpersonen och Guillous alter ego, red:s anm.) för sympatisk, för snäll.
Att hans ungdomsår fortfarande är ett trauma för Guillou är uppenbart. Det han bearbetade och lade bakom sig när han skrev boken är nu åter aktuellt och såren rivs upp ännu en gång.
- Jag har sett filmen tre gånger och det är mycket känslomässigt. Det har runnit mycket tårar, säger Jan Guillou.
- Jag har gråtit så mycket att jag nu hoppas kunna ta mig igenom premiärvisningen utan att gråta. För det tycker jag inte att en vuxen man ska göra offentligt.
Under filmandet höll han sig medvetet borta från inspelningsplatsen. Men sista veckan gjorde han ett besök. Det blev en smärre chock när han fick se "Erik".
Är mycket nöjd
- Jag hoppade till när jag såg Andreas ( Wilson). Wow. Han var slående lik mig som ung.
Han skrev "Ondskan" redan 1981. Det har sedan dess gjorts flera försök att få boken till vita duken. Så sent som för ett par år sedan var Bille August involverad i projektet.
- Men han blev berömd och var helt plötsligt för känslig, fin och konstnärlig. Jag tror att det handlade om att han fått dåliga recensioner i Sverige och inte ville jobba här, säger Jan Guillou.
Men nu är filmen här i regi av Mikael Håfström.
- Jag är mycket nöjd med resultatet. Det är en inte helt lätt sak att överföra en sån här klassisk roman till film. Man får bara en chans och då gäller det att lyckas, säger Guillou.
Klas Lindberg