”Han förstod nog inte sin egen storhet”

Jan-Olov Andersson

Jan-Olov Andersson om Malik Bendjellouls tragiska död

Malik Bendjelloul var den ödmjuka Oscars-vinnaren som nog aldrig riktigt förstod sin egen storhet.

Oj, vad jag önskar att det som denna sympatiska man själv kallade för en ”löjlig dröm”, hade fått fortsätta med att han gjort fler lika omtumlande filmer som ”Searching for Sugar Man”.

Det är inte alltid man får en sådan där Heja på-känsla när man ser en filmgala. Det är för många filmer man tycker är jämnbra. För många filmmänniskor man känner hyfsat väl, om det handlar om Guldbagge-galan.

Men herregud, vad jag satt där mitt i natten och hejade på Malik Bendjelloul och ”Searching for Sugar Man” under fjolårets Oscarsgala.

För att det var en fantastisk film. För att han var en oerhört sympatisk människa. Och för att jag själv, lite egoistiskt, ville få rätt.

Genom åren hade jag stött på honom några gånger. Så där som folk som jobbar i media i Stockholm gör. Pratar lite grann. Han var mestadels reporter på SVT:s utmärkta kulturprogram ”Kobra”.

Sedan var det som att han försvann under en längre period. Det var då han gjorde ”Searching for Sugar Man”. Han kämpade faktiskt i fem år med att filma, klippa, skrapa ihop pengar och färdigställa dokumentären som berättar den helt osannolika historien om artisten Sixto Rodriguez, nu 71 år, som floppade för cirka 40 år sedan, blev superstjärna utan sin vetskap i Sydafrika och sedan fick en ny karriär, mycket tack vare filmen.

Den hade världspremiär på Sundance-festivalen i USA och vann pris där.

Sedan rullade det på. Massor av priser och internationell uppmärksamhet redan innan filmen hade Sverige-premiär i augusti 2012.

Det var dags för intervjuer kring filmen. Vi satt i ett konferensrum på ett stort hotell i Stockholm.

Malik verkade tycka att hela situationen var lite pinsam.

Han hade gjort sin första långfilm.

Jag har skrivit om film i, typ, hundra år.

Aftonbladets mångfaldigt prisbelönta fotograf Magnus Wennman skulle plåta honom. Som många journalister tyckte Malik inte om att bli fotograferad.

Och han var lite nervös. Som vad-ska-jag-nu-säga-om-filmen-jag-har-pratat-om-så-många-gånger-utomlands.

– Du kommer fan att bli Oscarsnominerad, sa jag som första, inte fråga, utan påstående.

– Du är inte klok, sa han.

Och så berättade jag om hur snacket gick i branschen, eller rättare sagt hur det skrevs om det i den amerikanska branschpressen, och då tittade Malik Benjdelloul på mig som om jag ändå visste lite vad jag pratade om.

– Att folk som har koll bara nämner ordet Oscar, det är som en löjlig dröm, sa han.

Sedan gjorde vi en ganska vanlig intervju där han berättade om hur filmen blev till.

Det var nästan mer av journalist-kollegor-emellan än att han var en filmregissör som redan hade vunnit åtskilliga priser för sin film. Snacket gick fram-och-tillbaka, han frågade mig nästan lika mycket vad jag tyckte som jag honom, Malik kändes som en människa man hade kunnat sitta och snacka film - och livet – med hur länge som helst.

Sedan kom någon pr-människa och avbröt efter 30 minuter.

Nästa gång vi träffades var på Guldbagge-galen i fjol.

Filmen hade sex nomineringar, men vann till sist bara i en klass, dokumentärfilmsklassen.

– Så som filmen har gjort succé utomlands så är det inget snack, du kommer inte bara att bli nominerad, du kommer fan att vinna en Oscar, sa jag till honom.

– Du är inte klok, sa han. Fast inte längre med riktigt samma övertygelse som ett halvår tidigare. Det kändes som att ett hopp hade tänts hos honom.

Och några månader senare satt jag mitt i natten – och säkert några tusen till filmentusiaster – och jublade i tv-soffan när filmen vann en Oscar för bästa dokumentärfilm.

Jag har inte stött på honom efter det.

Det hade varit kul att skämtsamt få säga ”vad var det jag sa”. Han hade nog gillat det.

Nu är Malik Benjdelloul borta. 36 år gammal. Det känns helt overkligt. Han var ju så jäkla levande när man träffade honom. Mer än de flesta andra.

Det är svårt att säga vad hans genialitet bestod i. Dokumentärfilmarens roll består ju ofta i att hålla sig i bakgrunden. Förmodligen i att han var en social människa som fick bra kontakt med de människor han ville skildra. Det är en bra utgångspunkt om man gör filmer i genren.

En annan bra egenskap är envishet. Återkommer snart till det.

Malik Bendjelloul kallade Oscars-spekulationerna för en ”löjlig dröm”, men efter vinsten öppnade sig filmvärlden för honom.

Fast vad han hade för drömmar, för projekt, på gång, vet väl bara hans närmaste släkt och vänner.

De får sörja människan Malik Bendjelloul.

Vi som inte känner honom på det sättet får minnas honom för vad han gav oss. Och för vilka egenskaper han hade.

Vi kan höra Sixto Rodriguez härliga musik på repeat. Och vi kan tänka på hur en envis tv-reporter tycker att ett tänkbart inslag i ”Kobra” är värt så mycket mer, att han ägnar fem år åt att göra en långfilm av det som sedan vinner en (mycket rättvis) Oscars-statyett.

Det är inte många som lämnar jordelivet med en sådan bedrift bakom sig.

Fast vi är många som gärna hade fått mer av Malik Bendjelloul.