En snygg, men föga skrämmande, nyinspelning

Jan-Olov Andersson

Suspiria

Luca Guadagnino, med Dakota Johnson, Tilda Swinton, Mia Goth, Ingrid Caven, Chloë Grace Moretz, Jessica Harper.

skräck

Nya ”Suspiria” har både sina för- och nackdelar:

Den är oerhört snygg. Har bra skådespelare. Läcker dans och scenografi.

Men… för att vara en skräckfilm är den ovanligt lite otäck.

Under fjolåret tog Luca Guadagnino plats i den moderna filmhistorien med ”Call me by your name”. Så engagerande, att den snabbt blev en klassiker bland gayromantiska filmer. Så vacker, att turister vallfärdar i dess fotspår till den lilla italienska stad där filmen spelades in.
Mindre väntat var att han skulle följa upp framgången med en nyinspelning av en liten skitig italiensk B-skräckis från 1977. Dario Argentos ”Flykten från helvetet” är en rätt trist historia, men blev kult tack vare att den kom i rätt tid, hade knasiga färger och cool musik.
Filmesteten Guadagnino tar sig an skräckhistorien – ung dansös (Dakota Johnson) går med i en balettrupp i 1970-talets Västberlin – som om den vore mer djupsinnig än den är. Humorbefriad och rätt så pretentiös är dessutom nya ”Suspiria” nästan en timme längre än originalfilmen. Vad filmen har är massor av dans, läcker scenografi och musik och bra skådespelare, Dakota Johnson visar att hon kan mer än se kåt ut i ”Fifty shades…”-filmerna och Tilda Swinton imponerar i flera roller.
I slutändan ska det ju ändå vara en skräckis med häxor och annat övernaturligt. Och där misslyckas regissören, ”Suspiria” skrämmer bara i några makabra scener.