"Apan" blir till sist en jaha-upplevelse

Jan-Olov Andersson

Apan

helskärm

En man, ett dygn, en katastrof. Mer än filmens reklamslogan bör man verkligen inte veta innan man ser Jesper Ganslandts andra långfilm, efter genombrottet med hyllade ”Farväl Falkenberg” för tre år sedan.

Huvudpersonen Krister (Olle Sarri) vaknar upp och inser sakta men säkert att han måste ta ansvar för handlingar han har begått. Han irrar runt under ett dygn i Stockholm. Fredrik Wenzels filmkamera följer honom hela tiden, ofta på bara någon meters avstånd. Som åskådare känns det som att man är som en liten minifigur som sitter på Wenzels kamera och närgånget kan registrera Kristers ständigt ökade ångest, ågren, ånger och förtvivlan. Sarri gestaltar honom väldigt bra, med nervösa blickar, med oväntade utbrott eller sammanbrott.

Berättargreppet – Dogma-liknande bildspråk, nervig energi – är konsekvent genomfört. Men det gör också ”Apan” till en klaustrofobisk upplevelse. De få scenerna där Sarri har motspelare känns faktiskt nästan lite konstiga, ibland svårbegripliga.

Mitt helhetsintryck blir till sist ”jaha, var det inte mer än så?”. Utländska recensenter har hyllat filmen efter festivalvisningar i Venedig och Toronto. ”Apan” är nog en film som verkligen delar publiken i för och emot.