Så bra är Hobbit: Smaugs ödemark

Karolina Fjellborg

Tajtare, mörkare och maffigare Hobbitfilm

FANTASYÄVENTYR De som tyckte om ”En oväntad resa” lär inte bli besvikna på den andra delen i Peter Jacksons trilogi. Och de som blev besvikna på den första filmen, kan bli positivt överraskade.

För ”Smaugs ödemark” är en bättre film.

Tajtare, mörkare och maffigare.

Och Mikael Persbrandts respektingivande skinnbytare Beorn – som förvandlas från rasande jättebjörn till en hårig, vemodig bamsing till karl – är en magnetisk figur man gärna hade sett mer av.

Bilbo (Martin Freeman), Gandalf (Ian McKellen) och de 13 dvärgarna fortsätter sin resa österut, för att återta Ensliga berget och dvärgarnas rikedomar från draken Smaug.

Vi kastas ut i ett storslaget äventyr som är oavbruten action, och tar oss genom marker som kryllar av hot, och dryper av en allt mäktigare ondska.

I Mörkveden lurar gigantiska spindlar, i skogsalvernas rike härskar dvärghataren Thranduil (Lee Pace) – och överallt finns horder av orcher som lyder under den djävulusiske Nekromanten (Benedict Cumberbatch).

Vi får följa med på en hisnande flykt på vatten, till de härjade människorna i Sjöstaden, och ner i en till synes ändlös skattkammare.

På vägen får vi stifta flera fascinerande bekantskaper.

Sjöstadens herre (Stephen Fry) är en feg, korrupt och girig narcissist med pråliga kläder och överkammad flint.

Bågskytten Bard (Luke Evans) är en ensamstående trebarnsfar som bär löfte om att bli den genuina, trygga hjälte som historien behöver.

Och alven Tauriel (Evangeline Lilly) – som är chef för Thranduils vaktstyrka och en helt och hållet nyskriven figur – är en stolt krigare med ett stort hjärta.

Hon är ett välkommet inslag bland Tolkiens alla män, och så karismatisk att den återvändande publikfavoriten Legolas (Orlando Bloom) – Thranduils son som vi känner sedan ”Sagan om ringen” – får svårt att göra något större intryck vid hennes sida.

Tonen är vuxnare, och stämningen mäktigare och mer hotfull än i ”En oväntad resa”.

Det står mer på spel, ondskan vinner mark – och de spexiga buskisinslagen har tonats ner.

Och den som hade sina dubier kring en talande drake behöver inte oroa sig.

Smaug (Benedict Cumberbatch) har pondus. Och avslutar med den perfekta cliffhangern.

En mustig film, med miljöer som får håren att krulla sig på armarna.