”Daniel Craig är den bästa Bond nånsin”

Aftonbladet.se:s Martin Söderström om sina 007-favoriter

James Bond tillhör en av vår tids mest älskade populärkulturella ikoner.

Somliga älskar dem för prylarna, brudarna och lyxen. Andra för den råbarkade eskapismen som filmerna ger och den komplexa figur som agent 007 är.

Aftonbladet.se:s nöjeskrönikör Martin Söderström blev ombedd att lista sina Bond-favoriter genom tiderna.

Det här blev hans lista.

Vad tycker du?

Kommentera, diskutera och gör din egen lista i kommentarsfältet.

Det började med en moviebox. Hyrd på Top Video i Norrköping och högtidligt hemfraktad i familjens SAAB stod nu tingesten på golvet framför vår tv. Familjen skulle till att ha sin första videokväll någonsin – och jag var två Sean Connery-timmar från att få mitt liv förändrat i grunden.

Filmen jag hade fått välja själv hette "Åskbollen". Den såg frän ut på omslaget, dykare och sånt, och pappa hade nickat förtjust.

Behöver jag ens säga att jag aldrig sett något liknande?

Att från ögonblicket som filmen spolades tillbaka ville jag inget hellre än att vara James Bond?

Att jag den kvällen inledde en intensiv romans med hela 007-universat som lever kvar inom mig än idag?

Att jag för varje gång en ny Bond-film som får premiär slungas tillbaka till den där videokvällen, till åren med näsan djupt ned i Ian Flemings böcker?

Och snart är det dags igen.

I väntan på "Quantum of solace" passar jag på att lista mina 007-favoriter genom åren.

Vad säger ni själva?

Vilka är era Bond-favoriter?

Kommentera, diskutera och gör era egna listor i kommentarsfältet.

5. ”The living daylights” (1987).

En av de filmer som närmast garanterat delar upp fansen i två läger.

Personligen gillar jag Tim Daltons lite kallare, kantigare stil. Efter sju filmer med påfågeln Roger Moore så kändes Dalton som en frisk och välkommen fläkt. Han har precis rätt look och iskalla kyla i de stålblå ögonen, men samtidigt avslöjar scenen där han vägrar att lyda ordern att oskadliggöra en vacker kvinnlig krypskytt om att det finns mer under skalet.

Scenen där Dalton och Maryam d’Abo flyr från tjeckiska gränsvakter med ett cellofodral som pulka är en Bond-klassiker i ordets mest spektakulära bemärkelse.

En parentes är också att Andreas Wisniewski som stenhårde KGB-mördaren Necros tillhör en av mina toppfavoriter bland Bondskurkarnas hantlangare. Varför?

Han favoritvapen är en Walkman-sladd. Och han lyssnar på The Pretenders. Bara en sån sak…

4.”Thunderball” (1965).

Filmen som fortsätter med gasen i botten på den väg som ”Goldfinger” stakade ut.

Inledningen där Connerys Bond flyr med hjälp av ett jetpack på ryggen är en omistlig klassiker som sätter tonen direkt.

Adolfo Celi är magnifik som iskalle skurken Emilio Largo och Claudine Auger som Domino tillhör det absoluta toppskiktet av Bond-brudar genom tiderna.

Lägg därtill det klassiska undervattenskriget mot filmens slut – som känns lika hisnande spektakulärt att se än idag – och du har nog med ingredinser för att hamna strax utanför pallplats.

3. ”Goldeneye” (1995).

Om Daniel Craig förde agent 007 in i 00-talet var Pierce Brosnan den som återupplivade hela Bond-konceptet.

Efter att ha legat i dvala i sex år behövde agent 007 anpassas till en värld som förändrats radikalt. Bara att låta Judi Dench spela Bonds chef "M" är ett genidrag i det lilla.

Det är synd att Brosnans filmer, med undantag för den här, är så hejdlöst fjantiga. För i mitt tycke gör han här en av de mest sammansatta tolkningarna av James Bond någonsin och de filmer som följde denna känns som ett närmast obscent slöseri med talang.

Inledningsscenen, med tillhörande motorcykelhopp efter herrelöst flygplan, är i mitt tycke den kanske bästa teasern i 007:s historia. Och Sean Bean som bitter före detta 00-agent tillhör, i min mening, skaran över tidernas bästa Bond-skurkar.

2. ”Goldfinger” (1964).

Snackar man Bond så går det liksom inte att komma runt ”Goldfinger”.

Vi talar ändå om filmen som kom att stå som mall för större delen av Bond-konceptet i årtionden. Visst, en del scener har inte åldrats med en millimeter av värdighet. Men vad gör egentligen det när vi får se Sean Connery i sin kanske allra mest perfekta tolkning av agent 007?

Vad gör det när såväl skurk som kvinnlig motspelerska tillhör de bästa i hela Bond-historien?

Exemplen på den här filmens förträfflighet är många. Men jag väljer det mest talande:

Bara replikskiftet mellan Auric Goldfinger och Bond, när den senare ligger fångad, fastbunden och redo att bli kastrerad av en industriell laserstråle, ger mig mysrysig skurk-gåshud.

Bond: – Do you expect me to talk?

Goldfinger: – No Mr Bond - I expect you to die!

Hårdare än så blir det knappast.

1. ”Casino Royale” (2006).

Filmen som en gång för alla förde in James Bond i 2000-talet.

Jag vet, det är inte helt okontroversiellt att sätta den här överst på vilken Bond-topplista som helst (även om just den här är min egen högst personliga).

Men ”Casino Royale” sitter säkert överst 007-tronen av flera skäl. Det mest uppenbara är att Daniel Craig gör en fullständigt bländande tolkning av James Bond, i min mening den bästa någonsin.

Ljusår från Roger Moores stroppiga dandy och närmare Sean Connerys mer kompromisslösa agent.

Men med mer skit under naglarna, ett betydligt mer sammansatt inre och en ständigt närvarande ilska som puttrar precis lagom dolt under ytan.

I Daniel Craigs tappning känns James Bond som en människa, helt enkelt.

Somliga må hävda att sådant inte spelar någon roll – att Bonds universum handlar om bilar, prylar och brudar. Daniel Craig och regissören Martin Campbell visar med signalröd tydlighet att så inte behöver vara fallet.