En Bondrulle med extra av precis allt

Jan-Olov Andersson

Så bra är ”Skyfall”

Regi Sam Mendes, med Daniel Craig, Judi Dench, Javier Bardem, Bérénice Marlohe, Naomie Harris, Ben Whishaw, Ola Rapace, Albert Finney, Ralph Fiennes, Jens Hultén.

thriller Sällan har åtminstone jag haft högre förväntningar på en ny James Bond-film.

Daniel Craig har ju redan visat sig vara klockren i rollen. Livsfarlig, sårbar, sexig, grubblande. För första gången har man anlitat en Oscars-vinnande regissör, Sam Mendes, som gjorde mästerverket ”American beauty” (1999). Javier Bardem i skurkrollen. Skulle han kunna toppa sin Oscars-vinnande roll som Anton Chigurh, galningen med slaktmasken från ”No country for old men” (2007)? Och så två svenska skådespelare i en större och en mindre roll.

Ola Rapaces Hollywood-debut är, minst sagt, minnesvärd. Inledningssekvenserna av Bond-filmerna, innan förtexterna och titelmelodin, är alltid som en-film-i-filmen. Och här är det Daniel Craigs agent 007 och Ola Rapaces skurk Patrice som jagar livet ur varandra i ett rasande tempo. På motorcykel genom Istanbuls gränder och basarer. På taket på ett framrusande tåg. Makalöst skickligt iscensatt, filmat och klippt.

Rapace är stenhård. Gör med sin fysik ett stort intryck utan en enda replik. Återkommer också senare i filmen. Där även Jens Hultén gör ett avtryck, trots en väldigt liten roll.

Efter titelmelodin, ljuvligt framförd av Adele, börjar sedan en stundtals väldigt annorlunda James Bond-film.

Hela underrättelsetjänsten M 16:s verksamhet och chefen M:s (Judi Dench) förmåga att leda den ifrågasätts av brittiska regeringen. Är Bond själv för gammal, trött och slut, kanske? Wikileaks-liknande avslöjanden hotar terrorbalansen, det följs av en terroristattack och till detta läggs ett antal personliga och högst oväntade vendettor.

Javier Bardem är helt ljuvligt psykopatisk som en korsning av en fjollig Julian Assange och Hannibal Lecter, ungefär. Och med ett helt annat motiv till sin ondska än vad Bond-skurkar brukar ha.

Dench, Ralph Fiennes och (en knappt igenkännbar) Albert Finney glänser i sina stora biroller. Vi får en ny lite nördig Q (Ben Whishaw), en karismatisk (Naomie Harris) och en tyvärr rätt så poänglös Bond-brud (Bérénice Marlohe). Och så en final, 20-25 minuter, som är galet oväntat; spännande, roligt, sentimentalt.

”Skyfall” känns som Bond-filmen som är precis vad man längtade efter. Och lite till.