Bernardo Bertolucci – skandalomsusad och en av de allra bästa
Bernardo Bertolucci var en av alla tiders främsta regissörer.
Han bildade skola med sina personliga berättelser, fyllda av både politik och erotik.
Och var en gudabenådad person att intervjua, märkte jag under en lååååång lunch strax innan niofaldiga Oscarsvinnaren ”Den siste kejsaren” hade premiär.
Bernardo Bertolucci gick bort under måndagen, 77 år gammal, efter en tids kamp mot cancer.
Helt kurant var länge sedan han var. Sista gången jag såg honom var som ordförande för juryn på Venedigfestivalen 2013. Då kördes han omkring i rullstol, han hade skadat sig efter ett fall och blev aldrig bra i ryggen igen.
Eftermälet blir ju tyvärr lite grann skandalen kring hur han lurade Maria Schneider (1952-2011), då blott 19 år, att delta i våldtäktsscenen med Marlon Brando (1924-2004) i ”Sista tangon i Paris” (1972). Han berättade inte i förväg vad som skulle hända, för att han ville ha hennes reaktion som ”ung tjej, inte som skådespelerska”. Det avslöjade han själv i en intervju. Hon sa strax före sin död att hon hade känt sig ”förödmjukad… och lite våldtagen”.
Sådant beteende kommer förhoppningsvis inte ens de som omgivningen betraktar som manliga genier undan med nu för tiden.
Ett geni när det gäller att göra film var han ju onekligen.
Med personliga berättelser som mixade politik och erotik. Han föddes i en högborgerlig familj, men hans egna åsikter låg till vänster.
Många av hans filmer blev omstridda. Somliga tyckte hans näst sista film ”Dreamers” var gubbsjuk, då han skildrade studentupproret i Paris 1968 via en kärlekstriangel med väldigt mycket sex och naket. Det var där Eva Green fick sitt genombrott.
Mest känd blev han ändå, förutom för skandalfilmen ”Sista tangon i Paris”, för sina två episka filmer ”1900” och ”Den siste kejsaren”.
Vi åt, drack vin och pratade film i nästan tre timma
Den första en storslagen historia om Italiens historia under första hälften av 1900-talet, med Gérard Depardieu, Robert De Niro, Stefania Sandrelli och Donald Sutherland. Den andra en lika storslagen historia om Kinas sista kejsare. Filmen vann nio Oscars.
Några månader före premiären fick jag träffa honom när han satt och mixade ljudet på filmen i London. Efter någon halvtimme sa han:
– Nä, det här sköter ljudteknikerna bättre själva. Nu äter vi lunch.
Chauffören körde oss till en av Londons bättre italienska krogar där vi åt, drack vin och pratade film i nästan tre timmar. Han var en otroligt underhållande berättare. Ett minne för livet.
Precis som många av hans filmer kommer att fortsätta vara för alla filmälskare runtom i världen.