Välspelad – men en puss utan passion
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-20
DRAMA Johan Klings debut ”Darling” kändes som ett nedslag i verkligheten. Trovärdiga människor, oförutsägbara händelser. Gripande och rörande.
”Puss” är motsatsen. En mycket skriven romantisk komedi, där rollfigurerna är Typer som beter sig exakt som det förväntas. Förändras knappast. De är som klippdockor ur en commedia dell’arte, i en pantomim som uppförts många gånger.
Vi befinner oss dessutom på en teater. Chefen Katja attackeras från två håll. På ena sidan hyresvärden ( Michael Segerström) en grinig typ som tjatar om hyran och spionerar på det unga teatergänget för att hitta ursäkter att vräka dem. På den andra skådespelarna, i synnerhet de kvinnliga, som tycker hon är bossig och de beter sig trotsigt som mellanstadieungar på skolresa.
Katja har en pojkvän ( Alexander Skarsgård), men det är snabbt uppenbart att även han är mer problem än stöd för henne.
Det är inte lätt att hitta folk att tycka om i det här gänget.
Gustaf Skarsgård spelar en fåordig yngling med starka passioner, men han har svårt att kommunicera. Han tittar mest under lugg. ”Puss” handlar mycket om obesvarad kärlek och att se någon med nya ögon.
Kärleksbekymmer, pengabekymmer, otrohet, missförstånd. Under några dagar blir det konfrontationer och avslöjanden, samtidigt som de försöker repetera in en ny föreställning.
Den som varit på bio förr blir inte överraskad. De som beter sig dumt får den sortens straff som hör genren till. De som behöver kärlek hittar den när de tittar åt ett annat håll.
En ensemblefilm med genomgående bra skådespelare, där mer obekanta ansikten som Susanne Thorson i den största kvinnliga rollen gör mest intryck. Vad som fick Gustaf och Alexander Skarsgård att lockas av sina hyfsat endimensionella roller är inte lätt att förstå. Det är som om Picasso skulle blivit sugen på att färglägga en målarbok efter numreringen.
En puss är det. Inga starka känslor, ingen upphetsning, ingen kyss som bränner till.
Puss. Mycket lagom.